Aftonbladet – 12 december 1860, sida 1

beslut var fattadt: vi måste bort, långt bort från denna för mig så kära fläck af jorden. Huru detta skulle tillgå, var något jag icke rätt visste. Hvarken min mor eller Annika borde få ana att jag kände det förflutna. Med fullkomlig själsstyrka och energi helsade jag morgonen; all veklig sorg öfver hvad som icke kunde ändras hade jag kastat långt ifrån mig. Med alla mina tårar förmådde jag ju ändå ej utplåna den mörka fläcken på min moders lif. Icke var det jag, hennes dotter, som skulle bryta stafven öfver henne. Nej, min pligt bjöd att söka bistå henne i den ånger och sorg, som tärde på hennes inre. Då Annika kom upp, öfverraskades hon af att finna mig återställd från min opasslighet. Jag önskade veta om min mor kunde betala arrendet. Annika berättade mig då, att den handlanden, hos hvilken sista återstoden af min mors lilla kapital varit insatt, rymt för skuld oöh förvandlat oss till verkligt fattiga. Min mor hade likväl nu erbållit penningar till arrendet genom försäljning af sina nipper. Under det Annika höll på med detta meddelande ankom doktor Wagner. Han syntes i högsta grad förundrad att finna mig frisk, och yttrade sedan han öfvertygat sig att min puls var lugn, att han önskade tala några ord enskilt med mig. Annika lemnade 0-8, och doktor Wagner sade mig nu att han länge haft för afsigt att varna mig för baron Canitz. Skuldfrid lutade sitt hufvud emot Lotbards skuldra och tillade med smekande röst: Jag var mycket, mycket elak den tiden; jag trodde allt ondt man sade om min Lothbard.o Och det just då han velat uppoffra lif och blod tör att bespara dig ett lidande. Lotbard böjde sig ned till henne och beseglade orden med en kyss. Skuldfrid. fortfor: Sedan doktorn en lång stund talat om dig och-den plan ban sade sig hafva att genom den skuld, bvaruti min mor stod till Kronobro, tvinga mig ingå på dina önskningar, öfvergick han till att gifva mig vänskapliga råd. Dessa voro, att jag skulle öf