mig namnlöst olycklig. På den tredje återkom min mor ifrån sin resa till Åbo. Då hon inträdde i mitt rum och mina blickar föllo på de dystra, hemska dragen, hade jag velat utstöta ett rop af lidelsefull smärta, så förfärligt plågsamt var intrycket af att återse henne, sedan jag kände. det förflutnas rysliga hemlighet. Då hon tryckte sina läppar emot min panna, tlllslöt jag ögonen, på det icke min blick skulle röja de marter, som söndersleto mitt hjerta. Säkert var detta ett af de bittraste och pinsammaste ögonblicken i mitt lif. Jag, som ifrån mina spädaste barnaår med en religiös vördnadsfull känsla skådat upp till min mor, såsom till ett högre och fullkomligare väsende, jag visste nu att denna mor begått ett öfverlagådt brott. Det var liksom förtviflaf fattade min själ. Jag genomvakade natten, begråtande att jag icke kunde rentvå hennes samvete och öfvertänkande framtiden. De faror, som hotade min mor, i fall den, som för mig yppat hennes hemlighet, uttalade den till någon annan, stodo lifligt för min föreställning. Ack! Den tiden misstrodde jag mitt bjertas käraste vän, bifogade Skuldfrid och såg på Lothard med en solvarm blick. — Den själsdomning, hvaruti det första slaget försatt mig, vek bort, och då morgonen kom var striden utkämpad. Jag hade segrat öfver bitterbeten i mitt hjerta, öfver det isande intrycket och öfver sjelfva smärtan. Det var mig klart, att jag nu måste handla och rädda min mor ifrån alla de sorgliga följderna af hennes brott. Moster Sara hade talat om sin brorsdotter Harmen, att hon misstänktes för att hafva förgiftat sin första man; att hon efter den andras död var en person, hvars namfi farbror I Aberney icke vill . höra nämnas. Hans ovilja för henne var så stor, att han icke en gång tillät att man. talade omdet barn hans brors brottsliga hustru gifvit lifvet. Upptäckten af hvem fru. Eraidt var skulle således gifva döden åt den tillgi venhet han visat mig, så trodde jag då i min okunnighet om hvad som passerat emellan min mor och honom. Mitt