Aftonbladet – 12 december 1860, sida 1

nits oss emellan. Löjtnant Aberneys röättighet såsom förfördelad var att af mig erhålla upprättelse, jag har vägrat gifva den och jag lemnar min tjenst ...... Derföre att ni ej vill duellera med er — bror, inföll professorn. Min fosterson, Tage Aberney, är baron Canitz yngre broder; se der en familjehemlighet, mina herrar, den endast baronen och jag kände.n Hans broder,, mumlade man. Jag hans bror utropade Tage och störtade fram. Nej, — det kan ej vara så.n Om det ej kunde vara så, då hade icke Victor Aberney inför alla här församlade sagt att så var; oeh nu, mina herrar, ha ni lösningen på gåtan. Forårar hedern ännu att Lothard Canitz ränner värjan eller jägar en pistolkula genom er kamrats hufvud, eller i lyckligaste fall tillåter honom göra det med sig, så bar jag icke något vidare att tillägga. Lothard stod lutal emot väggen. Han var blek. Några ögonblick derefter hade kamraterna och främlingarne omringat honom för att trycka bans händer till tecken af aktning. Sedan några förbindliga ord blifvit sagda åt it rofessorn beredde man sig att gå. Lothard framträdde då i kretsen af de närvarande, yttrande till dem: Såsom kamrater äro vi skilda. Mitt beslut att lemna sv enska flottans tjenst står fastare än någonsin; — att jag får göra det med bibehållande af eder aktning är mig kärt, och derföre står jag i skuld hos professor Aberney. Jag skall alltid söka göra mig värdig hans välvilja och hedern af att hafva varit i svensk tjenst.n Sittande i Skuldfrids lilla förtjusande kabineit, med fönsterna uppilega och smekta a j vårvinden finra vi Lothard och Skuldfrid samma dag på eftermiddagen. Hon har sin hard sluten i hans. Med sin milda, meldieka stämma berättar hon följande De första tvenne dygnen efter sedan jag fick veta att den olyckliga Harmen Aberney var min mor, bad jag mycket. Jag kände