Aftonbladet – 12 december 1860, sida 1

BERÄTTELSE AR MARIE SOPHIE SCHWARTZ. Jag! utropade Tage med gnistrande ögon, skall jag gifva honom upprättelse, honom, som skymfiigen slagit mig? Ja, det skall du. Aldrig. Det finnes ej någon mensklig makt, som kan tvinga mig dertill; Jag är den förolämpade, och han må antingen slåss md mig eller ock...... Taga afsked... Dåraktige pojke! Inser du då ej buru uselt du bandlat? Uselt, och hvaruti! Jag har sägt att jag ej är slägt med Skuldfrid, och jag har talat sanning. För att veta hvem jag är beslägtad med, måste jag först veta hvems barn jag sjelf är. Såå. Jag trodde eljest att då jag adopterat dig såsom min son, gifvit dig mitt namn och alla de rättigheter ett barn kan ega på en far, min brorsdotter äfven borde af dig anses såsom din kusin; men vi lemna detta. Du skall om en timma veta hvars barn du är. Kläd dig., Professorn lemnade fostersonens rum. Tage skyndade sig attfullända sin toilett. En egen orolig känsla plågade honom. Han upprepade professorns ord: Om en timma skall du få veta hvems barn du är. Tage hade så litet eller intet sysselsatt sig med den frågan: Hvems barn är jag? att det veföll bonom helt underligt att nu tänka terpå. — Ända till den dagen, då mosier Sara lät honom komma till Junta, hade han vuxit upp i en hederlig familj uti Helsingfors, der det betalades för honori och der han åtnjöt all möjlig omvårdnad. Några gånger unter denna tiden hade ett äldre fruntimmer, som han vid ankomsten till Junta igzenkände vara moster Sara, besökt honom. Han hade ) Se A. B. n:r 237—242, 244 MD: 26284, 286, 287—2907 — i0, 248-260