Aftonbladet – 10 december 1860, sida 2

— Om det i Ulleråkers häradi Upland under bildning varande skyttegille skrifves i Upsala-Posten : Genom Ulleråkers bushållningsnämnd har ett skyttegille blifvit för häradet stiftadt. Stadgar för detta gille äro uppsatta och antagna, hvarjemte gillet vidare har konstituerat sig genom att välja en direktion, som leder och handhafver dess angelägenheter, Denna direktion har till häradsboarne utfärdat en inbjudning, hvari yttras bland annat: Folkbeyäpningen bör ej utgöra någon integrerande del af den egentliga hären, utan formeras inom sina landsorter, under särskildt, åtminstone till en del, sjelfvaldt, befäl, uti ströfkårer, hvilka hufvudsakligen användas att förstöra fiendens detachementer och konvojer, hindra hans rekognoscering och fouragering, öfvertaga försvaret af befästade ställningar m, m. d., men blott undantagsvis, och då alltid i förening med armön eller delar deraf, uppträda i större ordnad strid; de böra ej heller, åtminstone för längre tid, föras utom sina distrikter, till hvilkas försvar de egentligen äro uppkallade. I betraktande deraf, att flertalet af de personer, som påräknas att uti en blifvande folkbeväpning inträda, redan hafva sin tid fullt upptagen och till en del ej kunna öfver densamma förfoga, har det ansetts nödvändigt att så ordna öfningarne, att all onödig tidsutdrägt undvikes, hvilket åter föranledt förslaget avt göra öfningsdistrikten så små som om ständigheterna i öfrigt medgifi sig dit, för att fullgöra sitt löfte till den döende. — Brefvet innehöll en kort underrättelse om orsaken till landsförvisningen, samt en innerlig bön att baron Lothard skulle utverka landsförvisningsstraffets uppbäfvande för legationssekreterarens hustru, som då detta kom honom till banda med all säkerhet var enka. s Baron Lothard skref genast till generalen. och sände honom sin döende farbroders bref. bifogande, att så framt icke fadren ofördröjligen utverkade att den aflidnes enka komme från. Siberien, skulle Lotbard aldrig återvända till Ryssland, ntan skjuta sig :en kula för pannan. Generalen, som af många orsaker var ytterst rädd om sin soas lif, isynnerhet derföre att. den förmögenhet generalen hade efter sin bustru var fideikommisser, dena han förlorade ifall sonen dog, gaf med omgående post löftet om svägerskans befrielse från Siberien. Han fordrade deremo: sf sonen att han skulle lofva, att aldrig under några förhållanden ingå förbindelse med dem som tillhörde svägerskans slägt. — Lothard lofvade sin fader detta. Jag eger till och med bre:vet qvar, hvaruti han afgaf löftet. Nå, inföll Tage, kom Edith ifrån Siberien ? Ja, hon skickades öfver ryska gränsen med tillsägelse att välja hvilket land som helst till sin vistelseort, utom ryska rikets område och besittningar. Åretiderpå dog hon i Frankrike. Hade hon ej några barn ? frågade Tage. Nej, icke det jag vet, blef doktorns svar. En paus uppsted. Grefvinnan bröt den: Ni tror således att ett löfte, gifvet åt en för längesedan afliden, skall blifva baron Canitz så heligt, tt det förmår honom afstå från en förbindelse, den hans hjerta önskar?, Jag tror på ingenti: g, grefvinna; men jag försöker allting då jag vill ernå ett mål. Baon Canitz har på sednare tider gjort till sitt ifs uppgift att såsom en äkta spartan hålla ord, äfven då hans ordhållighet kostat honom hans käraste önskningar. Godt! Vi få se hvad vi kunna görar,