Aftonbladet – 8 december 1860, sida 2

Det är det enda jag eger., Trots allt hvad de nu sade, alla de uppmaningar de gjorde Lothard, alla föreställningar att han icke hade rätt som på denna grund vägrade Tage upprättelse för den skymf han lidit, blef Lothard oförändrad. De aflägsnade sig, sedan de öppet förklarat att de ansågo Lothards uppförande sådant att det skulle uppväcka alla kamraternas ogillande. Vi vilja göra ett besök hos Skuldfrid, samtidigt red dessa tilldragelser. Hon hade den dagen ovanligt tidigt stigit upp och med en särdeles omsorg gjort toilette. Det var ju i dag han skulle komma. Skuldfrid smålog helt lycklig emot sin fagra bild, hon var glad. öfver att vara vacker, och hon blef ännu vackrare genom att känna sig lycklig. Hela hennes själ var uppfyld af hopp. Skuldfrid hade, i olikhet med alla andra förälskade, icke någon orolig fruktan för att Lotbards hjerta förändrats. — Ifrån det ögoblicket han. förklarade sitt uteblifvande ifrån mötet i Neapel, såsom en följd af att brefvet icke kommit honom tillhanda i rättan tid, hade all Skuldfrids tro på djupet och orubbligheten af hans kärlek återvändt. Han älskade, det sade hennes eget hjerta henne; han älskade, derom var hon så fast förvissad att hvarken Lothards kalla ton, hans bittra ord, eller något förmått inverka på denna öfvertygelse. Hon var också fullkomligt säker på att han skulle hörsamma Kallelsen och komma. Hon var så glad vid tanken att allt nu skulle blifva klart dem emellan. Hon skulle bedja honom om tillgift för det förflutna och all den smärta hon en gång förorsakade; han skulle förlåta och älska renne såsom förr; hela sitt lif ville Skuldfrid gifva honom, lycklig att få offra sig för den hon så högt, så öfver allt annat höll kär. Tiden som har vingar då vi äro lyckliga;