Aftonbladet – 8 december 1860, sida 1

nade passera förbi dränglurken; men denne ställde sig på tröskeln till ingången med armarna I sidorna, sägande: Min BKerre har gått till hvila. Hon får komma igen i morgon eftermiddag kl. fem.n Jag måste tala vid baronen nu genastn, sade fruntimret bestämdt. Det var ledsamt, men det kan icke ske. Steg hördes i trappan och en man iklädd flottans uniform blef synlig. Söker ni baron Canitz? yttrade han artigt till fruntimret, hvars drag utvisade att hon längesedan passerat den ålder då man kunde fästa någon tvetydig bemärkelse vid hennes besök. ; Ja, min herre; jag har något angeläget att säga honom som ej tål uppskof. I så fall stig på. Baronen är allena och har icke gått till hvila, jag lemnade honom just nu. Dörren midt för trappan. Betjenten drog sig åt sidan vid åsyn atofficeren. Då fruntimret ämnade gå uppför trappan, sade han: Kanske jag skall underrätta baronen ...... Behöfs icken, svarade officeren. Damen steg på och herr betjenten fortsatte sin intressanta konversation med sin hjerteflamma. I et litet babineft innanför den lilla sa!ongen satt Lotbard och skref. Dörren till det förstnämnda rummet öppnades utan att han gaf akt derpå. Tysta steg hördes. De nalkades kabinettet; men icke heller dessa uppfångade Lothard. På tröskeln stannade den högväxta qvinnan. Hon förblef stående orörlig med blicken hvilande på den unga-mannens nedböjda hufvud. Pannan var blek, bröstet arbetade oroligt. Man märkte lätt att hans tankar icke voro af någon lugn natur, Lothard hviskade en röst, så mildt och ändå så allvarligt, liksom den. på en: gång