Aftonbladet – 8 december 1860, sida 1

med öm röst: min kära, kära gosse, du eger ju alltid mitt hjerta, som är så svagt för dig att det håller dig kärare än din far; dessutom har du ju hans tillgifvenhet, han som vid alla tillfällen visat sig så öm och god. Tala icke om pappa; då frågan gäller mig och Skuldfrid står hon alltid närmare hans hjerta än-jag. Men om mig kan du icke säga att jag tter någon framom dig, hviskade Sara smekande. När menniskan är rätt bedröfvad, rätt djupt nedtryckt af sorg, harm eller smärta, då lyssnar hon gerna till den röst som talar ömetens språk, äfven om hon deremellan icke rdeles frågar efter den. Tage hade altifrån den stund professorn adopterade bonom varit Saras guldgosse. På honom slösade hon ömbet; alla hans önskningar tillfredstälde hon, antingen uppenbart eller. hemligen, ifall de stodo i strid med Aberneys vilja. Gumman hade, om man så får uttrycka. sig, matat Tages egoism och gifvit den all möjlig näring. Att Tage bade fel, det var något Sara omöjligt kunde medgifva, ifall någon velat göra henne uppmärksam derpå; att Tage kunde hafva orätt var lika så omöjligt. Alla andra hade det, men icke han, så framt han ej direkt försyndade sig emot gumman; äfven detia glömde hon i nästa ögonblick. Hon fann alltid något hyarmed hon urskuldade honore, Tages känsla för Sara var hvarken af någon tacksam eller tillgifven natur. Det föreföll som den unge, vackre löjtnanten ansett allt hvad gumman af ömhet slösade på honom såsom något hvartill. han var berättigad. Aldrig gjorde han henne till förtrogen af hvad som rörde honom, högst sällan tänkte han på att Sara fanns till och aldrig oftare än då han såg henne. I detta ögonblick, då så många och bittra