Aftonbladet – 7 december 1860, sida 3

ta bart NR eb skapsman, älskare af dans, musik, språng och nöjen of alla slag, ehuru icke utsväfvande, fattade vid ungefär 40 års ålder i hemlighet det besynnerliga och engelska beslutet, att på 10 års tid iakttaga en beständig tystnad. Med ens fann man den liflige, muntre magistern stum som en fisk. Man förvånades; men han endast smålog. Hans slägtingar försökte alla medel att bringa honom ifrån hans foresats, men han blef den trogen. Man bad, man förebrådde honom; ingen verkan. Man gjorde narr af honom; han tålte. Man. retade hans passioner, hans vrede; man gick ännu längre: man lät honom, som sjelf ej hade något att lefva af, svälta i två dygn för att tvinga honom att begära mat; ban svalt och teg. Han åktes ut på isen tunnkiädd; ej ett ord. Emedan han var en skisklig man villeen hans slägtinge röra hans ambition, då han en gång med dessa ord presenterade honom för en främmande (löjtnant Herlin): Detta är en förläsen, vurmig magister N. N. Icke ett ord, ej ens i den häftigaste passion. Man såg likväl att vreden var farligast för hans föresats. För öfrigt bar han sig under hela denna tid ganska förstånligt åt. Han deltog till och med i sällskapsnöjen: han antingen dansade, eller spelade för de dansande; han log åt det löjliga, utmärkte sitt deltagande vid sorgliga tillfällen, men blef icke stött öfver det elaka eller orimliga, ty äfven önder den tid han talte förtörnades han blott då, när han hörde någon baktala en annan. — Redan hade man uppgifvit allt hopp att någonsin mera få höra honom tala, då han, på dagen tio år efter det han tystnat, första gången försökte det åter. Det skedde då hans bror skulle gifta sig andra gången. Denne kom att för någon i A:s närvaro berätta, det han förlofvat sig med en ung och aktningsvärd flicka, den han äfven trodde i alla afseen den blifva nöjd med sitt nya hem, samt sig sjelf fullkomligt lycklig blott det der huskorset ej vore, som med sina orimliga föresatser kan förskrämma en. känslofull menniska och göra henne ledsen vid allt. Hv-ad sk-ul-le du s-äga, om j-ag beg-ynte t-ala? svarade Alftan stammande, och från den stunden vande han sig åter småningom att tala. Men då organerna redan förlorat färdigheten att artikulera, stammade han mycket i början; smånidgom försvann dock detta fel, och han lärde åter att tala med en honom egen noggrannhet, i det han alltid (äfven i hvardagstal) utsade orden så, som de skrifvas utan förkortning, noga iakttog uppehållen vid punkt och komma, ordentligt utmärkte tonvigten m. m.: Detta hindrade honom icke att vara ganska pratsam och t. o. m. tokrolig. Redan förr än han tystnade hade han utmärkt sig som en ihärdig man och verkställt karakteristiska försök med sin själsstyrka i en gång fattade beslut. En sommar t. ex. hade han föresatt sig att hvarje eftermiddag på en viss timma afkläda sig till bara kroppen, svepa en kappa omkring sig, gå till stogs, der han under ett bestämdt träd kastade kappan af sig samt naken, stilla och orörlig satt på densamma som ett rof för mygg och bromsar. Efter sina bestämda timmars förlopp påtog han åter kappan, vandrade nöjd och stilla, ehuru sönderbiten och svullen öfverallt, hem tillbaka för att följande dagen upprepa experimentet. Hemkommen, klädde han: sig och deltog som vanligt muntert i samtalen. Efter dessa försök, isynnerhet efter sin tystnadsperiod, öfver hvilken han aldrig förklarade sig, begynte han visa sig alltmera besynnerlig. Hågen för regelbundenhet, som han alltid iakttagit, steg nou öfver alla gränser. Han t. ex. snöt sig på bestämda tider, fräste lika många gånger vid hvarje snytniog, åt efter vissa reglor o. s. v. Han klädde sig alltid nätt och snyggt, hade aldrig varit begifven på någon oordentlighet i lefnaden, egde en skarp omdömesförmåga och många kunskaper. Strax efter slutad middagsmåltid gick han dagligen in på sin kammare, rökte en pipa och ställde under fullkomlig tystnad en stol på fyra tegelstenar, satte sig sjelf på densamma i en mycket rak och styf ställning med ett Bord och åtskilliga tegelstensbitar derpå framför sig. Så rustad afbidade han helt tyst sina lösningar, som han kallade dem, sägande sig ej vidare kunna beskrifva deras beskaffenhet än att de till antalet voro 7, hvilka hvar och en bestod af 7 mindre dito. För hvarje lösoing flyttade han under vissa ceremonier en tegelstensbit på bordet, för att ej blandas i räkningen. Sedan de samtligen voro förbi, steg hav glad upp och var samme kloke och vettige magister Alftan som förr. Han mådde ej väl, om han stördes i lösningarna, och ville derföre helst vara ensam me dan de togos. Likaså hade han ett sätt att ligga. hvilket han hvarje morgsn, då han vaknade, iakttog och kallade vaksofva. Det bestod deri, att han låg en viss tid med ögonen öppna och utan att röra hand eller fot, hvarefter han steg upp, drack kaffe och var sig lik. För öfrigt skall han bafva haft en stark och stor kroppsbyggnad och ett manligt, icke obehagligt utseende. Han tros i hemlighet ha grubblat öfver att han ej blifvit primus vid sin magisterpromotion. Omnämnandet i dagboken af enffröken I4man, som blifvit svagsint af kärlek och som dessförinnan umgåtts med skalden Chorus, ger noternas författere anledning att anföra följande af denne författade epigramöfver flickorna i Jakobsstad: Fiickorna i Jakobsstad Äro tusenskönor, Bleka, blyga, täcka, små, Annars såsom hönor: Kacklar en, så kackla två, Kackla allihopa. Skrattar en, så skratta två, Skratta allihopa. z Sedan författaren slutat sin dagbok under kriget har han gjort åtskilliga anteckningar om Torneå, Lappmarken, Norrbotten o. 8. v. samt en särskild samling af nya, spfidda drag från kriget, hvilket allt här meddelas. Skriften är åtföljd af en karta öfver Finland, så att man kan följa trupprörelserna. Våra vänner i Finland lära ej få läsa den så mycket-som de vilja, ty den har redan blifvit förbjuden der. Försök till beskrifning öfver Sverges städer, i historiskt, topografiskt och statistiskt hänseende, af YT. G. Rudbeck. Hr kammarjunkaren Rudbeck är den förste som företagit sig att utgifva en beskrifning öfver alla Sverges städer. Vi ha förut endast enstaka beskrifningar öfver en del af dem och ingen öfver de flesta. Af de beskrifningar som finnas äro de allraflesta redan föråldrade. Det är således till det mesta ett alldeles nytt arbete hr Rudbeck haft att utföra, och att han gjort det med så mycken konseqvens och flit, länder honom till stor heder. Han har dermed fyllt en väsentlig lucka i vår topografiska och statistiska litteratur, och allmänheten är att lyckönska, att verket med det sednast utkomna andra häftet af tredje bandet (som beskrifver de norrländska städerna) blifvit bragt till slut. . Beskrifningarne innehålla först hvarje stads historia, derefter en skildring af dess märklhga byggnader (af bvilka många visas i träsnitt); slutligen en utförlig redogörelse för dess värde, jordegor, skatter, näringar, export och impoit, tulluppbörd, -varf, bandelsflotta, banker och andra allmänna inrättningar, folkmängd m. m. Uppgifterna sträcka sig i de sednare häftena till 1856 och 1857, i vissa fall ända till 18950.