Aftonbladet – 7 december 1860, sida 2

past Kall vara tvetydig, med vara FIRSdagsformer, der tre stånd alltid öfverrösta det fjerde. Skall emellertid svenska nationen vänta att erhålla en helgjuten representationsförändring till dess alla de aristokratiska fördelningarne blifva ense om ett förslag, som i samma grad som den nuvarande riksdagsordningen ser deras intressen till godo, så får den vänta in seeculis seculorump, i fall ej någon yttre påstötning å la 1848 — och en sådan kan vara närmare för dörren än man i allmänhet tyckes föreställa sig — tvingar svenska nationen att blifva ett enda folk, för att ej falla i spillror. Ty det vill i sanning ihärdighet och enighet till att besegra de aristokratiska elementerna, som af instinkt hata de demokratiska — de skola uppbjuda allt för att splittra den delen af nationen, som ej är fången i något af de stora aristokratiska näten, och hindra den att vinna den styrka, som en på sannt folkliga grunder fotad representation skulle skänka. Efter en sådan reform skulle de demokratiska principerna blifva oöfvervinneliga. de skulle då bilda en ogenombrytelig falang not aristokratiens folkförtryckande sträfvanden, Och det är detta, som af motpartiet väl förutses och fruktas. En representationsreform af fullt tillfredsställande dimensioner är ett för stort steg i demokratiens intresse, för att :1 aristokratien kunna ses med blida ögon. Man finner häraf huru vigtigt det är, aut det sannt nationella partiet, som inser, att en representationsreform, hvilken ger lif och styrka åt demokratien, är nödvändig, ej försummar något medel, som press, folkförsamling och äfven petitionering kunna erbjuda för att nu, ej låtande insöfva sig af det aristokratiska snacket om tuppfjätsreformer, taga ett manligt steg framåt på reformbanan och ej på nytt låta slå sig tillbaka, för att sofva på saken ännu ett tiotal af år. Det finnes knappast någon ömkligare syn än att se en man med jättekrafter låta inbilla sig att han är svag som. ett barn och i den tanken medgifva, att man binder honom med — spindeltrådar. I en uppsats i samma ämne yttrar Skånska Posten, efter att hafva redogjort för de ibor-1 gareoch bondeståndens skrifvelser uttalade grunderna för ett representationsförslag: Dessa borgareoch bondeståndens skrifvelser hafva såsom ord i sinom tid genljudat kring land och rike och återväckt representationsfrågan till lif, så att den nu i en del tidningar lifligt diskuteras. Men då man vid sednaste riksdag åstadkommit många samhällsnyttiga och tidsenliga reformero, torde någon invända, månne den nuvarande representationen då verkligen behöfver omändras? Denna fråga är lätt besvarad. Medborgare af alla klasser, statsmän och lärda hafva lingesedan utdömt vår nuvarande representation, och, om vi ville företaga oss att bevisa dess kompletta orimlighet, skulle vi icke kunna säga annat än hvad som hundrade gånger förut blifvit sagdt och till evidens bevisadt. Med undantag af den, i jemförelse med det hela, obetydliga del af svenska folket, som adeln och presterskapet utgör, gifves det ganska få personer, som icke erkänna behofvet af en förändrad representation, och önska att en sådan snart må blifva genomförd. Men med bara önskningar vinnes föga. Det fordras handling; en handling som bestämdt och ihärdigt syftar på målet och icke lemnar detsamma ur sigte innan det blifvit vunnet. Det var en tid, då man om representationens ombildning med tillförsigt upprepade konungens ord: Frågan kan icke fallan: och i förlitande derpå lät man nitet svalna och blef en tid i overksamhet — och frågan föll. — Detta må vara en lärdom för oss, ty underlåta vi att ihärdigt yrka på och arbeta för den efterlängtade reformen, så kan frågan ännu en gång falla. Men huru handla? — huru verka för en ny representationsreform? Det finnes många utvägar att verka för en sådan sak. Först och främst hafva vi pressen; der kan frågan behandlas med lugn och allvar, och den kan på samma gång verka på allmänna opinionen och gifva ett uttryck af densamma. Med undantag af Nya Dag-l: ligt Allehanda, som alltmer och mer demaskeras och sjunger ut hvars andas barn den är, tro vi knappt att någon svensk tidning finnes, som icke yrkar på en ny representationsform, i den anda som borgareoch bondeståndens skrifvelser angifva. Man borde således kunna påräkna enig samverkan af tidningspressen, hvilken samverkan otvifvelaktigt skall krönas med framgång. Vidare tro vi, att det mångenstädes skulle gagna att följa Aftonbladets uppmaning att upplifva de gamla reformsällskaperna, bilda nya sådana samt hålla möten, der frågan kunde afhandlas. Mången skulle derigenom erhålla tillfälle att offentligen uttala sig; och sålunda skulle — för att tala bildlikt — väktareropen, ljudande från utpost till utpost öfver hela landet, kunna väcka mången ännu för frågan likgiltig eller sofvande svensk. Snart tillstundar val till nästa riksmöte, vid hvilket tillfälle en kompakt påtryckning icke får försummas. Det gäller då att välja ädla och pålitliga folkets män, och att ålägga dessa, att med all möjlig omsorg egna sig åt representationsfrågans lyckliga lösning, läggande dem på hjertat att anse denna fråga såsom den mest maktpåliggande af alla på riksdagen förekommande frågor. När Sverge erhåller en representation, som är ett sannt uttryck af allmänna opinionen, samt en väl ordnad nationalbeväpning, då först kan det tryggt emotse framtiden utan att frukta hvarken för det yttre eller inre Ryssand. SPD DD AR vt MD — Ur en uppsats itidningen Norden återgifva vi följande: we . Om man äfven ej kan förneka, att nu förlutna riksdag icke varit utan resultat i ett och annat afseende, måste man å andra sidan nedgifva att dessa resultater vunnits dels tilljic följd af den liberala sidans kraftiga ansträng-jn vingar. dels såsom en eftergift af de privile-lu