Aftonbladet – 7 december 1860, sida 1

med kall blod åböra huru Tage genom sina ord likasom brännmärkte Skuldfrid? Nej, omöjligt? Lothbard kände icke Skuldfrids lif, icke de öden .hon under de flydda åren genomiefvat; men hon var hans hjertas heligaste skatt och han trodde på henne, såsom på det goda och ädla, Oaktadt Lothard funnit det smärtsamt att återfinna Skuldfrid såsom aktris och enka, var likväl hans kärlek allt iör sann och verklig att han med några usla och förnedrande misstankar skulle vågat nedsmutsa den qvinna han tillbad. aTages uppföranden, tänkte Lothard, bevisar allt rör tydligt att Skuldfrid icke gått de fötboppningar till mötes, som han i sitt bref talade om. Är ået Väl tänkbart att han skulle ega en så usel och svag karakter, att denna berättelse skulle förmått inverka på honom? Omöjligt, ty med alla hans fel har han dock på sitt vis älskat henne. Hans uppförande .kunde således blott utgå ifrån en försmådd ärlek och ett inrotadt hat till mig. Han har örstått så mycket af mitt lynne, att han insåg det en lågbet, begången emot henne, var det hvarigenom ban säkrast skulle lyckas bringa mig ur all jemnvigt, Lothard inträdde i sin boning och i den lilla salongen, som utgjorde första rummet, På bordet låg ett par bref; Lotbard kastade sig ned i en fåfölj, sträckte ut handen efter det första han fick tag uti, bröt och genom ögnade det helt flyktigt. Han fattade pu det andra; vid första ögonkastet derpå förändrades bars utseende. Omslag.t refs upp med brådskande häftighet, och han läste: a Morgondagens tidningar skola gifva tills känna att madame Dorbino för alltid lersnar jseenen, att den omtyckta sångerskan aldrig mera skall uppträda. å 5 Skuldfrid bringar Lothard sålunda offret:af sitt koustnärsrykte; — och hon tror att rätta stunden nu äv inne för det samtal, som ej fick cga rum i Neapel. I mörgön förmidda väntas Lotbard af Skuldfrid. Hvad tänkte, hvad kände LotHard vid läsl ningen Köraf? l som älsken, I veten det I,