Aftonbladet – 7 december 1860, sida 1

njerta. Så visade det sig äfven nu. De svenska officerarne läto icke afspisa sig af engelsmannens bestämda ton, utan en af dem ryckte senast fram med en högst intressant historia om madame Dorbino, Den var ett uppkok af vad fru undfägnat teaterns artister med. Den framträdde nu i betydligt förbättrad och illökad upplaga. En engelsk lord spelade deruti: hofvudrollen. Detta gaf de yngre och ättsinnigare i sällskapet anledning att falla in med några pikanta anspelningar på, att då den vackra sångerskan visat sig vara svag för engelsmännen, var det i sin ordning att dessa togo hennes parti. — Tvepne medlemmar i sällskapet bibehöllo, under den skandalösa berättelsen, en fullkomlig tystnad, nemligen Lothard och Tage. Den förre stod stödd emot en stolskarm midt framför berättaren och betraktade honom skarpt; den sednare hade kastat sig ned i ett soffbörn, liksom han önskat undandraga sig all inblandning i ämnet, De båda engelsmännen gjorde täta afbrott i historien, förklarande alltsammans för osannt. Då den sa. dikten var slut yttrade Lothar 1; förunderligt klara och välljudande stämma: Vi äro här omkring trettio svenskar och wenne cnglindare. — Af mina trettio landsmän, so äro madame Dorbinos, har icke en enda höjt sin röst till hennes försvar, utan detta ha de båda frömlingarne åtagit Mina herrar, ansen I ej det såsom förde för svenskarne, isynnerhet som det mer, hvars ära så oförskämdt blifvit ipen, eger ibland-oss en anföryvandt? De svenska officerarne gågo litet häpna på hvarandra. Löjinant Aberney, fortfor Lothard, sframträd ni, såsom varande kusin till madame Dorbino, och försvara henne, eljest kunde ni tvinga mig att göra det och sålunda be er-upp: landet af en helig och dyrbar pligt.n På dessa ord följde en graflik tystnad. Tage rde sig icke ur stället. Hvad, min herren, utropade Lothard med flammande ögon, behöfver jag än en gång