Aftonbladet – 7 december 1860, sida 1

terna blefvo af hennes bemödanden att arbeta för hans lycka. Om aftonen samma dag var en större tillställning på Blå Porten arrangerad af flottans officerare för ett par engelsmän, tillhörande den brittiska marinen. Att såväl Tage sam Lothard var med, faller af sig sjelf. Man drack af hjertans grund, och sinnesstämningen var hvad man kallar i högsta grad upprymd. Samtalet föll naturligtvis på fruntimmer — detta evigt nya ooh ändå så utnötta thema. Ifrån ämnet, damerna i allmänhet, kom man till att tala om några isynnerhet, och då blef det scenens .mest omtyckta konstnärinnor som fingo undergå granskning — tadlas och be.römmas, allt efter den olika sinnesstämningen. Ni hörde väl madam Dorbino, då hon var i London? yttrade en af de svenska officerarne till de biittiska. Ja, sista gången hon var i London, hade jag den lyckan, svarade en af dem. Hon eger en underbart hänförande stämma och derjemte en sällsynt skönhet. Och är till allt detta ointaglig som en väl stad fästning, inföll den andr en; ryktet vill likväl påstå motsatSen, IN e en af löjtnanterna. Gud dam — hvad kan ryktet hafva att säga om mistris Dorbino, annat än att hon är jen utmärkt talang? ; Detta yttrades med den tvärsäkra -engelska bestämdhet, som gaf tillkänna att hvarje mott öfvertygelse vore något som britten icke ämnade lyssna till. Vi-svenskar, med våra eljest förträffliga ersk ga likväl det felet, att alldeles sborr, ochtksom dessa elte med beprepa det suktapsvärd. ner .— nästa vid eri, irustimme:na vid kaffeeler tekoppen, Unifurmsrocken gömmer likaså ofta som mantiljen ett tadelsjukt j