Aftonbladet – 7 december 1860, sida 1

Nathalie med oförstäld bestörtning. En aning ade henne, att det var något som skulle komna att göra ett mindre behagligt intryck äfven på henne. Hon har förskjutit migi utropade Tage. Hon här förklarat att — — — att ——— von icke älskar mig, att hon älskar en annan. Tage glömde artighetens kraf och kastade ig handlöst ned i en stol med händerna för msigtet. Vid Tages ord skiftade Nathalie ärg, men. bibehöll för öfrigt ett fullkomligt välde öfver sig. Hvad säger ni, löjtvant Aberney;har Frida förskjutit er? Hon, som i går bevisade er sin kärlek, såsom ni skref till mig, och som i dag skulle blifva er inför verlden.s Ack, så trodde jag! a Ni trodde det; ni var sålades icke förvissad deroms Jo, fullt och fast., Sade hon er i går, att hennes bjerta tillhörde er, och har hon i dag återtagit denna rklaring? Tage redogjorde för hvad som passerat. Han gret som ett barn vid upprepandet af att han förl hen som ha d sunna uppböra att lyssnade Nathalie, Hon glömd gon uppmärksamhet vid det ömkliga uti att se en karl så der svag som ett barn, gråtande öfver sina egnalidanden. Slutligen atbröt hon bonom med de orden: Er Hvem är den der någon Frida älskar?o Det är denne afskydde, denne usle och förhatlige CanitzJag visste detn, tänkte Nathalie och same läpparne; till Tage yttrade hon manpres med ev vänlig blick och ett uppmuntrande småleende är ej allt har lofvat säg olycklig ut: ; e bad honom återkomma följande dag, då hon skulle meddela: hvilka resulta