Aftonbladet – 6 december 1860, sida 2

RR RER Konsten gör en förlust och husligheten en vinst; grefvinna. Lothard reste sig och tog afsked. Ah! Den menniskan är skapad att göra mig ursinnig. Han gaf mig icke en gång den triumfen att få bevittna hans smärta. Detvar blott första uttrycket deraf han icke kunde befalla öfver; men sedan, denna oerhörda kallblodighet, denna oåtkomlighet, som retar mera än de gröfsta förolämpningar. Då Lothard lemnade grefvinnan tog han vägen upp till Skuldfrid, tänkande: Jag måste af henne sjelf höra bekräftelsen härpå. Jag kan icke tro att bennes bröst gömmer så mycken dubbelhet. Hvartill skulle de skrifna orden tjena, om hon öfverger teatern för att blifva hans hustru. De skulle då innebära en afskyvärd lek med andras känslor, alldeles oförenlig med Skuldfrids karakter. Om hon af böjelse eller andra bevekelsegrunder räcker honom sin hand, är det icke tänkbart att hon skulle vilja gifva sig sken af att älska mig. Nej, och tusen gånger nej; det är något missförstånd eller något gyckel grefvinnan drifver med mig. Han räckte ut handen och ringde på Skuldfrids tamburdörr. Han, som beslutat att icke beträda hennes tröskel förr än hon kallade honom: nu stod han likväl i begre, p att göra det. Anaise öppnade. Är madame hemma? frågade Lothard. Ja, monsieur. Har hon främmande? Messieurs Aberney äro hos madame., Lothard tyckte att hans blod blef eld; det var med största ansträngning han förmådde förklara att han skulle återkomma. Derefter skyndade han utför trapporna, ett rof för de mest stormande känslor. Tages ord: I morgon är hon min inför hela verldenn, återkommo för hans minne,