Aftonbladet – 6 december 1860, sida 2

de ögonblick, då jag ansåg mig böra förakta honom. Han hade tagit mitt hela hjerta., — Skuldfrid tryckte händerna mot bröstet. — Och likväl reste jag, flydde undan honom. och eder. Man hade ryckt bort det täckelse, som skymde längesedan. förflutna tilldragelser; vid åsynen af hvad detta dolt flydde jag bäfvande för följderna af det förflutna. — År kommo och år gingo, men hvarken tid eller afstånd förmådde bleka hans bild... Jag älskade mer och mer för hvarje år. Det lugna granskandet af hans bandlingar, allt Värde mig att högre och högre akta den man, jag trott mig ega rätt förakta. Efter att hafva lärt känna den sorgliga äktenskapshistoria, som förmörkat så många menniskors lif och vållat. så mycket, ondt, så många bittra lidanden; gjorde jag Gud ett heligt löfte att aldrig förena mitt öde med någon annans än den mitt hjerta höll kär., g Du är likvisst enka nu. Älskade du den man hvars namn du bär? inföll Tage med bitterhet. Å Han var min välgörare, jag blef hans vårdarinna under sjukdomens dagar och erhöll hans pamn och titeln af hans hustru i utbyte, svarade Skuldfrid allvarligt. Hon lade sin arm om Aberneys. hals, bifogande: Nu, farbror, just innan du kom; sade mig Tage att han ännu älskade mig, att han af mig begärde uppfyllandet af det löfte jag en gång gaf. Han fordrade det i sin lyckas ochmin heders namn. Hvad svarade du? frågade professorn. Jag hade ännu icke gifvit något svar då du kom. Hvad jag nu meddelat er båda utgör mitt svar — jag älskar icke Tage; mitt hjerta eger blott en systers tillgifvenhet att skänka barndomsvännen. Tillgif mig detta, Tagen, tillade hon och räckte Foom anden. Forts. följer.)R