Aftonbladet – 6 december 1860, sida 1

Han infann sig oförtöfvadt. Vid sitt inträde i Nathalies boudoir emottogs han af grefvinnan med ett förbindligt, men förbehållsamt leende. Nathalie hade beslutat att i sin tur bemäktiga-sig doktor Wagners förtroende och få reda på hvarföre han motarbetade Skuldfrids och Lothards böjelse. Nathalie var alltför ränkfull och beräknande att tro det någon handlade utan att ledas af egoistiska bevekelsegrunder. Doktorn, en skarp observatör, märkte grefvinnans slutna mine, och förstod genast att den dolde något anfall, emot hvilket han borde vara pi sin vakt. Ni har tåtit kalla mig, grefvinna,. sade ban. Är ni nu åter illamående? Dessa ord yttrades med en viss ironi. SNej, kära doktor, jag ville endast underrätta er att jag pu är fullkomligt återställd.s Verkligen! Doktorn lade sitt pekfinger på pulsen och fixerade grefvinnan. Tillåt mig bestrida detta. Ni har ännu för hög puls att jag sku a förklara er för frisk. Ni lider af en ig infammation. Tror ni det! Grefvinnan smålog med ett visst öfvermod. I så fall bar jag i mitt våld ett afkylande medel. Nathalio visade ett papper som Hon höll inneslutet i handen; men hvad som kan ROR mitt onda, torde möjligen öka ert. athalie lade sitt högra pekfinger på läkarens puls härmande doktorn; Ni lider af en häftig inflammation. pFullkomligt sannt, inföll Wagner, men huru skicklig ni än är, min nådiga grefvinna, att upptäcka det onda, fruktar jag Iikväl att ni ej förmår utröna, hvarifrån detutgår. Jag deremot vet att ert har sin roti bjertat. Hvaraf min sjukdom uppstått, kan ni väl säga det? Doktorns ansigte. var så glatt och såg så leende ut, att Nathalie fåfängt sökte genom