Aftonbladet – 6 december 1860, sida 1

Hvem skulle denne andra vara? Jag, inföll en röst bakom Tage. Det var Sara, som, trogen en gammal vana, hade lyssnat på hvad som sades i salen. Moster! utropade på en gång både Aberney och Tage. Ja, just mosters, återtog Sara. Det förvånarer. Derföre att ni båda icke fråga efter hvad jag söger, så tron I att alla andraringakta mina ord; men se så är icke förhållandet. Skuldfrid har nu tillkännagifvit att hon för mig har verkligt förtroende och aktning. Det var jag, som på fullt allvar talat vid henne ochbevisat, att hon var skyldig sina föräldrars minne alt öfvergifva en så syndig lefnadsbana, som den hon beträdt. Med sitt varma och goda hjerta har Skuldfrid äfven handlat i öfverensstämmelse med de råd jeg gifvit henne; detta har hon nu bevisat. Aberney reste sig upp och sade leende: Salige äro de som tro... Detia göllar moster och Tage. Hvar och en af er hyser den öfvertygelsen att hafva inverkat. på Skuldfrid. Jag å min sida skulle kunna våga min heder uppå att ni ej hafvea nögon del i hvad hon nu beslutat. Den som lefver får: väl erfara, hvem af oss tre som har rätt. Du vill kanske tillfäkna dig förtjensten deraf, inföll Sara spetsigt. sHur skulle väl något förståndigt kunna åstadkomma då du ej hade ditt finger med. Icke sker något klokt i mitt hus åtminstone när jag ej är meds, svarade Aberney skrattande. Hvad Skuldfrid angår bar jäz aldrig sökt öfvertala benne ifrån att lömnå scenen. God natth Tage fästade icke den minsta vigt vid Aberneys ord. Han ansåg dem endast såsom Len vanlig pedantisk predikan af en gubbe