satitiare fröjd än den han nu erfor. Hvarje drag i Lothards ansigte återgaf en prägel af lycka och tillfredsställelse, som gjorde det verkligt skönt. Några ögonblick sednare lemnade Lothard sin boning. Skuldfrid tillbringade eftermiddagen med Aberney, de bade: gjort en utfärd till Drottningholm. Hon kon hem nigot sent på aftonen; Anaise räckte henne då en bukett af myrten och eterneller, omknuten med ett rosennrödt band; i midten satt ett papper instucket. Skuldfrid förde buketten till sina Iäppar med ett strålande leende och hviskade i det hon vek upp den lilla biljetten: Han har förstått mig. — Nu kastade hon ögonen på det uppvikta papperet, det innehöll ett enda ord, och det var: pTack! a Ah! bans kränkta sjelfkänsla kräfver således att jag skail bevisa honom huru gränslöst kör han är för mitt hjerta. Ja, bevisa det skall jag; men icke får han den triumfen att jag lägger mitt hjerta som en gåfva i hans hand. Nej, Lothard; detta hjerta förtjen: r verkligen att du offrar något af din stolthet för dess egande. — Jag vetatt han älskar mig. — Hans köld, hans bittra. ord, hafva endast visat mig att han vill dölja de varma och starka känslor, som fästade honom vid mig. Åter smektes buketten, åter smålog hon emot den med detta uttryck af hopp och tro; som endast den kan erfara, hvilken älskar. Då. Aberney kom hem till sig mötte han Tage i salen, med en tidning i handen utro.pande: Har pappa läst Aftonbladet för i qväll?a Nej, jag kommer ifrån Drottningholm. Skuldfrid och jag hafva varit der hela efter middagen. s pHvarföre fick jag ej följa med?p