Ah! den förmätne, han ville icke en gång bafva.min vänskap; men detta skall du: få ångra,, mumlade Nathalie. Om aftonen samma dag då Lothard kom hem kastade han sig på soffan för att läsa tidningarne. Han uppvek en af dem med den mest intresselösa min i verlden. Helt mekaniskt kastade han ögonen på första sidan oc teaterannonserna. Med kursiv stil stod att äsa: Onsdagens representation af Hvita frun inställes, i anledning af madame Dorbinos heshet.n Lothard sprang upp, utropande: Hvad betyder detta? — Är hon hes, eller . . ... Han kastade sig åter ned på soffan och vände om tidningsbladet, för att se om der vidare stod något som var mera upplysande. Der fanns -verkligen en lång tirad. Aftonbladet beklagade den förlust publiken gjorde, som måste försaka att höra madame Dorbino i Hvita frun. Referenten hoppades likväl att hesheten var helt och hållet tillfällig och att man i veckan derpå skulle få det nöjet smekas af hennes sköna röst. Således blott ett uppskofp, tänkte Lothard, och slängde ifrån sig tidningen, I detsamma fick ban se ett bref, som låg på bordet, Första ödonkastet derpå, kom honom att spritta till. Han ryckte det åt sig, i nästa minut var det uppbrutet; han läste: sMadame Dorbino är icke hes — hon uppträder aldrig i Hvita frun. Något namn var ej undertecknadt.. Det behöfdes icke heller; Lothard skulle ibland hundra skrifter hafva igenkänt den hand, som tecknat -dessa ord. Om det lilla papperet innehållit utnämningen på de högsta äreställen, de största utmärkelser hade det icke kunnat framkalla en verkligare glädje, en känsla af