Aftonbladet – 5 december 1860, sida 2

Doktorns bref träffade honom just som han ämnade gå ut, och följden blef att läkaren genast styrde kurs till grefvinnän. Sedan Nathalie afskickat de båda brefven började hon gå af och an på golfvet i sitt bibliotek. Hennes utseende var upprördt, kinden blek och ögat ömsom beslöjadt åf. vemod ömsom blixtrande af harm, Efter att en stund hafva fortsatt med vandringen, stannade hon framför en spegel, betraktande sin egen bild, under det hon i tankarna höll följande monolog: Skulle det verkligen vara möjligt att jag, som i så många år icke trott på kärleken, skrattat åt de dårär, som brunnit för mig, och sorglöst lekt med hjertan, nu i min tur råkat ut för den eländiga farsoten och fästat mina känslor vid en man — en af dessa skapelsens herrar, hvilka sedda på nära båll likna marionetter, Vi vackra qvinnor behöfva ju blott rycka på trådarna, och vi få så väl bjeltar som snillen, stora män och pygmåer, att dansa efter våra nycker, att förnedra sig till våra slafvar. En dylik stomme af man, utan något annat som angifver att han är det, än namnet, skulle jag — jag — älska! — Ah! det vore förnedrande. — Är han verkligen ik dessa andra? Nej. Han har icke gjort sig till någon qvinnas slaf, och det är detta som tjusat mig. Men vet jag väl detta? — Denna likgiltighet, denna öfverlägsenhet kan ju vara spelad, och han kan gömma ett lika svagt hjerta som alla de andra. I tvåår bar han roat, intresserat, retat och plågat mig. men likväl icke såsom nu satt hela min själ uppror. — Uppror, ja det är rätta ordet. Tarm, vrede och förbittring är det jag känner; icke något annat. Min stolthet kan ej ida att han ensam skall emotstå mig. Jag drog det så länge jag ansåg honom oåtsomlig, men nu . t