Aftonbladet – 4 december 1860, sida 1

UHNITaUC, SOU SAUUC Vala all I oraningens ill tresse tillhandagå allmänheten med: hvarjehanda nödiga anvisningar, vaka öfver iakttagande af föreskrifter, som äro gjorda för all. mänt bästa, samt söka förekomma öfvervåld och oordningar, och att i stället vilja betrakta sig äfven i sina lägre organer såsom en representant af regeringsmakten, som eger att bjuda och : befalla och att, sjelf oantastlig, saklöst antasta personer, störa den enskiltes lugn och hemfrid, söka på hvarjehanda sätt trakassera, genera och preja, samt slutligen, hvad som är det vådligaste, i stället för att endast lemna en handräckning åt den verkliga-lagskipningen, upphäft sig sjelf till en domaremakt, som trott sig helt summariskt och utan iakttagande af :ivanliga former kunna bestämma öfver menniskors frihet, heder och hela välfärd. Åtskilliga på senaste tiden inträffade händelser Haånyo . ermrat om vådorna af den arbiträra. makt, som. är tillagd polisen eller som densamma tillvällar sig, och om nödvändigheten att söka åvägabringa tillräckliga garantier emot godtycklig behandling från detta håll. Ett särskildt uppslag till närmare begrundande af detta ämne erhåller man i denna tid ifrån utlandet. I Preussen, som i mångas ögon gällt såsom ett mönster af en välordnad polisstat med en hop konstitutionella emblemer, ha polismaktens mysterier i dessa dagar börjat framläggas på ett sådant sätt, att det är fara värdt, att detta ämne öfver hela-den civiliserade verlden: kommer att:bringas till en allmän diskussion, som möjligen skulle kunna sätta yxan till roten på polisväldet. En preussiska kronans generaladvokat har i en mot polisdirektören i Berlin anhängiggjord rättegång uppträdt så utan alla konsiderationer emot polismaktens missbruk och riktat sådana väldiga slag mot: hela det hittillsvarande polissystemet i Preussen, att följden deraf blifvit den djupaste sensation öfver hela landet, ty det har här officiellt och med de mest ovederläggliga handlingar blifvit konstateradt, till hvilket tyranni äfven den sorgtälligast organiserade stat kan förfalla, om polismakten får en stör myndighet. Vi meddela hvad vår korrespondent i Berlin tillskrifvit oss rörande denna märkliga sak: Den beryktade rättegången mot direktören för kriminalpolisen Stieber och den tillika med honom tilltalade kommissarien vid kriminalpolisen Tichy har blifvit afdömd den 20 November i andra instansen, Berlins Kammergericht. Generalprokuratorn Schwarcks slutpåståenden ha väckt ett oeihördt uppse-Jende. Han har afslöjat saker, oerhörda i lagliga samhällen, rörande polisen och det system, hvilket väl afskaftades vid regentskapets början, men likväl ännu i dag har djupa rötter inom byråkratien. Några ord att börja medom anklagelsepunkterna. Polisdirektören Stieber var anklagad att ha tvungit fiera personer, som voro tilltslade för försnillning och bedrägeri, att utbetala bestämda penningesummor till ersättning åt dem, som varit föremål för försnillningen och bedräge:iet. Detta var dessutom brukligt af polisen i Berlin. Han satte sig i domaremaktens ställe, för att genom hotelser och andra Jotillåtna medel förmå de tilltalade, som för detta ändamål inkastades i fängelse, att lemna godtgörelse antingen genom att afsäga sig fordringar eller betala skulder. 1 de flesta fall kunde saken ej lagligen bevisas. Men i tre fall ansåg sig generalprokuratorn kunna frazställa ansvarspåståenden. Jag redogjorde i somras för den första rättegången. Stieber och Tichy frikändes den 18 Maj i brist af tillräcklig bevisning från de tre förnämsta anklagelsepunkterna. Generalprokuratorn, som anförde besvär mot utslaget, räknade troligen ej på att vinna målet i andra instansen; men som polisdirektören Stieber sökt kasta skugga på generalprokuratorns fordna politiska bana, ville denne utan tvifvel begagna tillfället att en gång för alla afslöja den i Okt. 1858 afgångna regimens polissystem i all dess förfärliga nakenhet. Detta gjorde han i ett lysande anförande inför appellationsdomstolen den 20 Nov. Denna vältaliga skrift skall göra epok i Preussens rät-tegångsannaler. Det är en politisk evenement af största betydenhet, och jag anser mig derf re böra i korthet sammanfatta hufvudsumman af generalprokuratorns. märkliga anförande. Herr Schwarck yttrar, att vid hans inträde i tjenst var lagen af den 12 Febr. 1850 om den personliga friheten en död bokstaf. Polisen företog en stor mängd godtyckliga häktningar. De tilltalade öfverlemnades ej inom laga tid till vederbörlig domstol. Den allmänna ministåren rådfrågades ej en gång i de flesta fall. Polisen lät vänligen de häktad sitta qvar i fängelset och lössläppte sedermera fångarne utan någon domstolens mellankomst De sammankomster, som generalprokuratörn föranstaltade mellan domstolen i första instansen, den allmänna ministeren och polisen, för att rådpläga om och huru vidt lagen om friheten till person kunde och borde efterlefvas, ledde icke till något resultat. Jag behöfver ej anmärka, att sjelfva denna rådplägning rörande en tydlig, fyra år gammal lag i och för sig var någonting oerhördt. Under loppet af öfverläggningarne vågade polisdirektören Stieber, hvars språk är lika rått som hans karakter usel, påstå, att lagen af den 12 Febr, 1850 (Preussens habeas-corpus-akt!) var en mycket dum lag, att den bestämda tiden af 24 timmar, inom hvilken häktade borde inställas inför domstol, var för kort, samt att man derföre icke borde fästa något afseende ä hela lagen. : Ar 1856 lät appellationsdomstolen uppgöra en förteckning på de af polisen gjorda häktningar, vid hvilka den lagliga preskriptionstiden eller andra föreskrifter i lagen ej blifvit iakttagna. Det uppdagades då, att på 8 månäder, från Juli 1855 till Febr. 1856, hade 387 olagliga arrresteringar skett, hvarvid de häktade hållits flera veckor i fängels?. Detta var isynnerhet fallet med de för politiska brott arresterade.