En handfull sand. En skildring ur det verkliga lifvet. (Slut från lördagsbladet.) Men slutligen nödgades hon dock inse att allt var allvar, ett grymt förfärligt allvar... Hon tog då sin väf, en gammal silfverkedja, som hon -gömt efter sin mor, och sina sista Iya lade alltsammans på sakförarens bord och bad. honom för Guds skull frälsa benne-ifrån att bli kallad tjuf. Hon kunde aldrig öfverlefva att man skulle peka finger åt hennes barn och säga: der är en tjufs barn. Hon hoppades: till bösten 18 sin gris väl betald-och detskulle hön gifva honom alltsammans, om han blött hjelpte henne. . Sakföraren afslog skänkerna och sade alt ingenting mera kunde göras för hennes Det dröjde länge innan:han kunde öfvertyga henne: derom, men slutligen insåghon det och brast: hvarken i gråt eller Klägan:; Hon teg och gick, men i hennes min låg ott hårdt, förtvifladt beslut,