Aftonbladet – 3 december 1860, sida 2

Den starke, den lugae och förståndige Aberney blef vid denna sång så öfverväldigad af sina minnen, att han reste sig upp och gick fram till ett af fönsterna för att dölja min rörelse. Vemodig,. djupt vemodig: var den blick med hvilken ban skådade ut, och ehuru denna sång i hans själ frammanade många bittra och ljufva minnen, var likväl minnet af Skuldfrid såsom barn det lifligaste. — Ack! han tyckte sig-ännu se. det förtjusande barnet sitta vid sin sida; smekande hans öra med sina toners Huru mången ljuf och ändå dåraktig dröm Hade icke barnets röst väckt iden då trettioåttaårige professorns. bröst! — Tonerna förklingade, men hågkomsterna de framkallat stodo lfliga för Aberneys inre. Plötsligt slog Skuldfrid an några sprittande, några glödande ackorder, och åter ljöd hennes röst, men det var icke en nordisk svärmisk melodi, som nu famnade örat med sin förtrollning, det var en af söderns eldiga sånger. En gondolier-visa var det. Fanns det. någon som nu erinrade sig när hon sjungit den? Sedan sista tonerna af den dött bort, lemnade hon instrumentet, och gick fram till Aberney och sade -med låg röst: Älskade farbror, jag kunde ej sjunga mer än denna: enda. Det blef mig så fullt omkring hjertat: : Så äfven :med mig. Professorns läppar vidrörde -belt lätt Skuldfrids panna; derefter gick-han ifrån henne. När sjunger ni; :i Hvita frun?, frågade någon Skuldfrid; der hon stod. och tankfullt såg ut, Utan att vända ansigtet mot den talande, svarade hon med stadig röst: Aldrig, och aflägsnade sig ifrån frågaren. Aldrig, det ordet har du en gång förr uttalat till mig och likväl bär du nu namnet Dorbino,, tänkte Lothard. En stund derefter anmälde Nathalies betjent att en Herre önskade träffa grefvinnan. Med ett förtjusande leende lemnade hon salongen, hviskande i förbifarten till Lothard: Nu:kommer öfverraskningen.s Någon: från Ryssland, tänkte Lothard. Å