Aftonbladet – 1 december 1860, sida 3

lycka och hela hans rikedom. Den der. busken växte obemärkt för allas blickar i en vild skog; dess snöhvita blommors yppiga fägring smekte icke något annatöga än hans; dess balsamiska ångor omsväfvade icke någon annän än honom. Hvarje dag gick ban att knäböja der, skänkande rosenbusken sin hyllning och sitt bjertas heligaste beundran: Wosenbusken var hans belgedom, dess oskuldsfalla renhet hans fröjd, och det föreföll honom hvarje gång han nalkades den som om han först måste granska sit hjerta och sina nslor innan han trädde inför densamma: Wosenbusken blef en läck emellan honom och jud. — Hon skall blifva min, tänkte han, endast min kärlek och mina smekninvar skola vidröra henne; hon skall aldrig beittas af det onda verlden eger. Hon skall dö likeom hon lefvat i oskuld, kärlek och frid, Så drömde gossen, då han en dag vakna och fann busken försvunnen.s i Lothard tystnade. Han blickade sorgset framför sig. Och sedan, huru blef det sedan? frågade Skuldfrid. G Sedan flydde flera år, och då han återfann den sköna rosenbusken, var det icke mera i naturens sköte; den prunkade i en ann vas uti en elegant salong, omgifven af : , som beundrade dess skönhet. Hon var a skön; men hon var icke mera densamme. dame, en annan hade egt och omplanterst . Gossens belgon var icke mera ett nde, som tillbads endast af honom, utan de prydnäd,; den en hvar hyllade. ka drömmen var förstörd, den lyckIlan bruten och gossens helgon fört till en af dagens afguder, som man: er ena ögonblicket och glömmer det Det bifall men s te gossens foråne; ud innebar en källa till bitter sorgför Ibans hjerta; det pårninde honom om bvad i han egt och hvad ban förlorat för att aldiig mer återfå. Såunda, madame, kan den enas j i ryktbarhet kosta den andres frid.n Lothard reste vig upp. (Forts,)