Aftonbladet – 1 december 1860, sida 2

likväl tvungit honom att infinna sig på balen, och Nathalie hade, medan hon valsade, gjort honom några milda förebråelser för sitt ute blifvande, som ingåfvo Tage den djerfva förhoppningen, att hon hade ett varmt intresse för honom; isynnerbet som förebråelserna ledsagades af ett par tårar, i de der underbara ögonen. Han var henne icke likgiltig, detta läste ban i hvarje af hennes drag. Han var henne kär, det sade honom de tårfyllda ögohen. Vår stackars Tage var, trots sitt finska blod, en äkta Adams son, svag då han trodde sig vara ett föremål för den qvinnas ömhet han i två års tid sökt vinna. Hon bedårade hans förnuft, hon berusade hans sinne, och ehuru ban icke velat för hennes egande uppoffra en timmas välvilja af Skuldfrid, var det likväl något som smekte egenkärleken. När första dagen efter balen förgick utan att han kunde förklara sig för Skuldfrid, ville ödet att han cm aftonen sammanträftade med Nathalie på spektaklet och af henne behandlades på ett sätt, som ingaf honom den fasta tron att vara älskad. Han fann det nu svårt att, just då segern tycktes vilja blifva hans, underrätta benne om sin kärlek till Skuldfrid, och med deltagande förklara att han aldrig älskat benne c. Ännu var han icke nog säker på Skuldfrid för att kasta bort en lycka, som log emot bonom så tjusande och fager. Om nu Skuldfrid ryggaae sitt löfte, omhon, förstörd af teaterlifvet, lättsinnigt lekte med hans bjerta och uppoffrade hans trofasta hängifvenhet, hvad skulle då lindra hans förtviflan, trösta honom för hans smärta, ifall han stötte ifrån sig det hjerta som kom honom, till mötes. Tage skulle pröfva Skuldfrid, ban skulle gifva henne tillfälle att bevisa om hon för honom hade någon tillgifvenhet. Han skulle ständigt vara vid hennes sida, låta henne få tusende illfälten att se huru innerligt han höll henne sär, men han skulle icke förr påminna henne om det löfte hon en gång gifvit, än han hunnit öfvertyga sig, om hon egde samma trofata karakter hon såsom uno flicka framställde.