Aftonbladet – 1 december 1860, sida 2

under den tid, som förgålt, något förändrats. Han önskade pröfva sitt inflytande öfver Skuldtrid, genom att söka förmå henne afstå ifrån att qvarstanna vid scenen. Han, som älskade henne så högt, han bade rätt att fordra detta offer; och förr än -detta var fullbordadt ville ban icke aft henne utkräfva uppfyllandet af ett löfte, som enligt Tages uppfattning band henne vid honor. Detta var den mantel Tage kastade öfver en annan svaghet i sitt af så många stridiga elementer sammansatta hjerta. Eljest fanns det en liten hemlighet, som verkade att han icke enligt sin första ingifvelse rusade åstad med sitt frieri, och denna hemlighet hette — Nathalie. Tage älskade henne icke; det fanns ej något i bans böjelse för henne, hvilket kunde jemföras med den djupa och starka känsla, som fjettrade honom vid Skuldfrid; men det oaktadt utöfvade hon på hans sinne och inbillning ett stort inflytande. Han hade i tvenne års tid ifrigt uppvaktat Nathalie, varit afundsjuk på alla, som hugnades med hehnes välvilja, och isynnerhet hade hans svartsjuka riktats mot Lothard, hvilken alltid tillegnade sig hennes uppmärksarahet, då ban uppträdde sällskap, der Nathalie var, Tage hade i början skänkt Nathalie sin hyllning, fullt och ast öfvertygad om att bon, ett af verldens låraktiga barn, skulle blifva en lätt eröfring och rätt snart belöna honom med nåson för hans fåfänga smickrande ynnest; nen till sin stora öfverraskning fann han, utt Nathalie väl lekte med sina tillbedjare, nen aldrig gaf den ene något egentligt föreräde framom den andre. Det retande uti. att besegia den, som ej af ndra låtit besegra sig, hade under de flydda vå åren drifvit Tage till begående af månsen dårskap och förmått honom till uttalande uf ord, som bra mycket liknade kärleksförklaingar. — Allt dette gjorde att då Tage återann Skuldfrid, kände han en verklig motilja för att sarmanträffa med Nathalie, och an undvek henne. — Den sluga qvinnan hade