Aftonbladet – 1 december 1860, sida 1

taladeöfå musik, om kompositörer. En af herrärne yttrade till Eothard: sBarow var icke på spektaklet i går afton, för att hänföras af madames toner. ; Nej, jag vågade icke att utsätta mig för faran deraf, svarade Lothard med ett eget tonfall. Jag hade bibehållit ett allt för lifligt intryck af sista gången jag hörde madame att ånyo utsätta mig för vådan af det inflytande sången utöfvar. Säg snarares, inföll Skuldfrid skrattande, satt ni ville undandraga er en plåga. En plåga, madame? upprepade de närvarande med förvåning. Alldeles, baron Canitz är ej vän af musik. Ieke? Det låter förunderligt. Baron besöker nästan alla konserter och är altid att finna på spektaklet då en god opera gifves.n Man underkastar sig ibland att göra ett offer åt modet; är det ej så, br baron ? Skuldfrid vände sig direkt till Lothard och fästade honom en skalkaktig utmanande blick. sothard som förblifvit stum fann sig nu tvungen att svara: Madame, man motsäger aldrig ett fruns timmer och hvad mig beträffar skulle jag aldrig så kunna glömma mig.Ännu en stund fortfor samtalet i denna anda. Skuldfrid skämtade och tvang Lotbard att deltaga i konversationen med en glädtigare ton än vanligt. Något sednare finna vi Skuldfrid och Lothard allena vid fönstret, ehuru de andra aflägsnat sig, och när det skett var något som hvarken Skuldfrid eller Lothard förmått göra reda för; men orsaken :torde lätt ha kunnat sökas deruti att Lothbard nästan uteslutande hade annammat samtalstråden och det på ett sätt att Skuldfrid blef den enda som deltog deruti. Då den siste af herrarne aflägsnade sig, sade Lothard med sitt ironiska leende: