Aftonbladet – 1 december 1860, sida 1

Nathalie såg några få af sitt förtroligare umgänge till middagen; ibland dessa var Lothard. Man pratade muntert vid middagsbordet, Nathalie var förtjusande; Skuldfrid glad. Huru af bela sin själ hon än älskade Lothard, hade Skuldfrid likväl aldrig tillåtit smärtan eller den sorg hennes kärlek förorsakade att nedfrycka själen och förvandla det af naturen lefnadsfriska sinnet till ett trånsjukt pjunkande. Nej, hon bade virat in sina bittraste sorger, sina smärtsammaste lidanden i ett omhölje af förtröstan, som gjorde att hon alltid med tro och bopp emotsåg framtiden. Fann hon att förboppningarna gäckade henne, då böjde hon ödmjukt sitt bufvud för motgången och reste det sedan åter, tänkande: Det jag hoppades och önskade var väl ej öfverensstämmande med det rätta, och derföre beröfvades mig det mål jag ville vinna; eller ock voro medlen jag använde oriktiga. Nå väl, jag vill börja om att arbeta understödd af tro och hopp. , Ofta då Lothard såg Skuldfrids strålande och lifligå ögon, hennes leende läppar, och hörde hennes friska skratt, betviflade han att hennes hjerta kunde gömma någon djupare känsla, eller att det var mäktigt af stora fröjder eller stora smärtor; men han behöfde blott i en obevakad stund möta hennes ögon, för att förändra tanke. Det låg då så mycken djup känsla och värma i dessa själens speglar, att han tyckte sig i bakgrunden af dem urskilja huru bjertat slog fullt af starka och lifliga känslor. Dock det var icke härom vi ämnade tala utan om Natbalie och hennes gäster. Man hade lemnat bordet, och kaffet bjöds omkring. Vid ett af salongsfönsterna, som var uppslaget, satt Skuldfrid och framför henne stodo några herrar, hyaribland Lotbard. Man