Aftonbladet – 30 november 1860, sida 2

veta, huru det var möjligt att han icke, under den svindel, som fattade honom, förrådde allt hvad hans hjerta kände. Det säkra är att Skuldfrids kalla min nästan förskräckte honom och var det enda som tyglade bans känslor. När valsen vår slut och Tage skulle föra Skuldfrid ur danssalongen, passerade de förbi Lotbard. Han -helsade på Skuldfrid med en kallare och artigare bugning än vanligt, Tage kastade en trinmferande blick på Lothard, likasom han dermed velat säga: Hoå tillhör mig; hon är förlorad för dig. Tage hade i början fruktat att Lothard, genom en förklaring öfver sitt uteblifvande vid mötet i Neapel, skulle fullkomligt störta honom och med ens åter intaga sin fordna plats i Skuldfrids -hbjerta; men då denna förklaring ännu ej egt rum, oaktadt nära tvenne veckor Passerat sedan Lothard och Skuldfrid första gången möttes, tog ban för afgjordt att.Skuld-. frid afböjt den. Tages egenkärlek tillhviskade honom dessutom så mången dåraktig förhoppning, att ban på grunden af den trodde sig, kunna vara säker på Skuldfrid. Vore det välj tänkbart att nu, sedan hon återfunnit Konom. barndomsvännen, hennes hjerta skulle kunna svika den tro hon var honom skyldig? Nej! Till förekommande: af alla otillbörliga förklaringar emellan :henne:och Lotbard, beslöt Tage, att redan den följande dagen rycka fram med en sådan. Skuldfrid skulle afgöra för framtiden. Hon måste och skulle hålla sin tro till honom. Dessa voro de tankar Tage hvälfde i sin bjerna under det han stående bredvid Skulåfrids stol talade om bkgiltiga ämnen. Herr löjtnant, huru skall jag förklara ert uppförande på sednare tider, yttrade en skämtm stämma bakom honom, med ett tonfall; dånt att man kunnat taga rösten för Skuld. frids. Tage rodnade och vände sig om. Framför honom stod Nathalie med fingret hotande