Aftonbladet – 30 november 1860, sida 2

fruntimmer. Skuldfrid talade nu med denna otvungna uppriktighet, som utmärkte henne såsom ung flicka. Fordrar ni att jag skall bandla af höfligbet emot er, madame ?, Jag begär hvad hvarje fruntimmer bar rätt till. Äfven detta är omöjligt. Då jag i madame Dorbino återfann dena, som en gång värit Skuldfrid, kunde hon icke blifva ett föremål för min höflighet; utan en person den jag visade min akining. Aktning, upprepade Skuldfrid, leende. Bevisade ni er aktning genom att med tystnad besvara den begäran jag en gång ställde till er. — Ni skickade icke en gång ett ord af tom höfligket, såsom ursäkt, utan ni lät den qvinna, som sbad er om ett samtal, vänta förgäfves. Ni sade ihenne dermed att ni icke ansåg er behöfva iakttaga artighetens fordringar emot henne. Ni visste Ikväl icke dåatt Skuldfrid -beträdt en bana, den ni ogillar. Det var icke madame Dorbino ni i Neapel visade er ringaktning, utan det var. . Den qvinna jag en gång tillbads, inföll Lothard med upprörd röst. Madame, må Gud bevara er ifrån att erfara hvad jag kände då jag för sent fick ert bref. Ni fick det således? Ja, men genom en olyckshändelse, denjag icke närmare vill förklara, erhöll jag det ej förr än kl. sju samma afton ni önskade tala med mig — Ah! ni hade ju gjort det omöjligt för migatt återfinna er; kunde ni ett ögonblick tro att jag ej hade skyndat att hörsamma en kallelse af Skuldfrid? Tack för de orden. En tår darrade i ögonfransen och Skuldfrid smålog mildt. (Forts. följer.)