åter skulle träffa Lothard — något som hon efter det sista samtalet gerna önskade — och ändå tvekade hon. Fruktade bon att råka honom? Nej, men hon fruktade att se det hopp hon ännu egde tillintetgjordt. Hans iskalla aktning var henne en plåga, som förorsakade ett. bittert lidande. Slutligen fattade hon likväl sitt. beslut att uppfylla grefvinnans önskan och infinna sig på balen. Under det Skuldfrid. klädde sig, höll hon i tankarna följande monolog: Jag måste i afton hafva. ett. samtal med honoms Jag måste veta hvarföre han sökte mamsell Smidt och ändå vägrade Skuldfrid: ett möte. Jag vill hafva klart hvad han menade, då han sade: ,Jag har funnit och åter, förlorat henne., — Hon tryckte handen mot. bjertat och betraktade sin verkligt sköna bild: i spegeln, fortsättande i tankarna: Ö, omjag blott för denna enda afton kunde. blifva. vacker, så vacker, att — jag i hans själ återkallade det förflutna. ; Skuldfrid, som eljest älskade en viss prakt i sin klädsel, var denna afton ytterst enkel. Helt hvit, Håret smyckadt endast med några, ax och blåklint. Hon bar ej några blixtrande juvelsmycken, utan endast ett garnityr af blåklint. Äfven nu var professor Aberney hennes kavaljer. Tage hade, på Skuldfrids uppmaning och för att slippa undan hennes skämt öfver att han icke vågade trotsa faran af grefvinnans åsyn, beslutat att bevista balen, för att visa Skuldfrid att Nathalie var honom likgiltig. Skuldfrid dansade gerna, ty hon dansade. väl. — Balen var redan långt framskrid-n, då Lotbard anlände. -Skuldfrid upptäckte honom midt under en vals med Tage. Det var första gången Tage förde henne omkring dansens hvirfvel. Gud och Skuldfrid allena !