Aftonbladet – 30 november 1860, sida 1

Ah! Tage., — Skuldfrid skrattade. — Har ban varit förtjust i dig, så får du gerna behålla honom. Han och jag äro ju endast barndomsvänner., Godt och väl det; men ban har alltsedan du anländt hit icke besökt mig, ehuru jag bjudit honom, och dessutom har han synbarligen undvikit mig. Medgif att han är förälskad i barndomsvännen. Det förbjude Gud! sade Skuldfrid helt andäktigt. Hon är icke fästad: vid unga Aberney, tänkte Nathalie; hon är bestämdt förälskad i granitmenniskan. Nathalie stödde bufvudet mot handen och kom med detsamma att kasta ögonen på en blomstervas, hvaruti en bukett af myrten och pomeransblommor hade sin plats. Af hvem har du fått den der? frågade hon och drog vasen till sig. Jag vet icke, den har blifvit mig tillsänd, svarade Skuldfrid, men rodnade i detsamma; ty hon tänkte ovilkorligen på Lothard. Grefvinnan sade ej något, ehuru hon ganska väl märkte färgskiftningen. Hon betraktade buketten uppmärksamt, liksom hon velat utforska den. Skuldfrid hade uppträdt fyra gånger. För hvarje gång skördade hon stegrade bifallsyttringar af publiken, hvars. entusiasm tilltog mer och mer. Alltid fann hon Lotbard i första radens oxöga, och vid hemkomsten efter spektaklet erhöll hon en krans af cypress och lager i stället för buketter af myrten, som hon eljest hvarje dag uppvaktades med. Dagen. före Skuldfrids femte uppträdande hade grefvinnan enträget bedt henne komma på den bal Nathalie gaf såsom ett afsked åt vinterns nöjen. Skuldfrid visste att hon der