henne, var Skuldfrid. Detta intresse var vid närvarande period verkligt, om äfven bevekelsegrunderna, som dikterade det, voro egoistiska. Hon fann nöje i Skuldfrids lifliga och sprittande konversation, och hon hade mycket att studera och lära af henne. Nathalie kände att hon i behag, i denna oemotståndliga förmåga att tjusa stod långt efter sångerskan. Dessa egenskaper, som voro natur hos Skuldfrid kunde och måste Nathalie tillegna sig. Dagen efter promenaden åt Djurgården, då Lothard och Nathalie vexlat de för Skuldfrid betydelsefulla orden, befann sig denna i sitt kabinett. Öfver hela hennes väsende hvilade i dag en prägel af förhoppning, af glädje. Grefvinnan inträdde till Skuldfrid, och sedan Nathalie talat hit och dit om hvarjehanda likgiltiga saker, yttrade hon helt plötsligt: Hvar och när hafva du och Canitz sammanträffat ? Bästa Nathalie, hvarföre envisas du att vilja påstå det han och jag hafva sammanträffat,, svarade Skuldfrid undvikande. Af tonen insåg Nathalie att hon var missnöjd. Jag envisas alldeles icke, jag bara framkastar en fråga. Den tycks misshaga dig? Ja verkligen. Nå väl, då vill jag ej förnya den. Hon känner honom, tänkte Nathalie harmset. Hon ger alltid undvikande svar, så fort jag framkastar ett spörjsmål i detta afseende, Mitt egentliga ärende, återtog grefvinnan, var att banna dig för det du beröfvat mig en af mina varmaste och trognaste tillbedjare; en af de få på hvars tillgifvenhet jag nästan trodde. Och hvem är det? frågade Skuldfrid leende. Jag vet mig icke hafva fångat någon tillbedjare och kan således ej heller hafva beröfvat dig någon.n Än löjtnant Aberney?