Aftonbladet – 29 november 1860, sida 3

känsla i stället att afkyla den. Han blef! stundom bitter och tillät sig då riktigt skarpa utfall emot Skuldfrids val af lefnadsyrke. Under dessa förhöll Skuldfrid sig kall. Hon besvarade dem ibland med några få ord; ibland ibörde hon-honom, utan att gifva något svar. Moster Sara uppvaktade henne äfven med långa predikningar öfver det syndiga i hennes lif. Hände det. då, att gumman och Skuldfrid voro allena, beledsagades predikningarne med tårar och böner att hon skulle af.tå ifrån att framgå på denna förderfvets väg. Det låg ofta i moster Saras enkla): om :ock fördomsfulla ord en sådan prägel af hjertats öfvertygelse, att Skuldfrid afhörde henne utan att finna sig förnärmad eller att med sin förnäma mid och bestämda -tön afbryta henne; moster Sara insåg likväl rätt snart, att bon med allt sitt ordande ingenting uträttade. Något annat medel måste anlitas. ; Hvad återstod att göra? Jo, skandalen måste fram; Skuldfrid måste veta hvad folk sade om henne. Hon skulle ryckas. ur den förvillelsen att hon åtnjöt något anseende. Att jörnämt folk bjöde henne, bevisade alldeles icke att hederligt folk aktade henne. Moster Sara bade dessutom den fulla öfvertygelseri, att det icke gafs någon rök utan eld; ergo måste Skuldfrid på något sätt ha gifvit anledning till allt detta rat... Moster. Sara hade i-friskt minne: ätt Skuldfrid redan såsom ung flicka gaf tillkänna ganska fria ider. Hon bade ju promenerat med den der unga karlen, som Sara ännu ej bestämdt visste om det var Canitz eller någon annan. De der promenaderna voro, enligt Saras mening, tydliga prof på en lättsin ig naur. Derföre skulle Sara vid första lägliga tillfälle tala reson med Enochs barn. Det var hennes pligt att rädda den förvillade. Besynnerligt nog förhöll sig Aberney helt neutral. Moster Sara kunde omöjligt hafva