Aftonbladet – 29 november 1860, sida 2

spelar och hvaruppå jag åtminstone icke är bedragen., Bedragen, hvad menar ni? Att, er likgiltighet icke är verklig, utan blott ett koketteri, hvarmed ni vill väcka uppseende. , Canitz bugade sig. Om så är, måste ni medgifva att jag bar en förtjenst, den att aldrig falla ur min roll. Åh Jo, det har ni. Jag trotsar er att kunna bevisa detta påstående. Vill ni jag skall göra det? Jag blir er förbunden, grefvinna. Nå väl, minnes ni då jag mötte er i ieaterförstugan första gången madame Dorbino uppträdde. Huru äpprörd och förstörd såg ni icke ut. Ni var så bragt ur jemnvigt att ni nära sog glört helsa på mig. ; Ja, jag erinrar mig det verkligen, svarade Lotbard med oförändradt lugn; men det var en följd :f den starka värmen. Jag mådde illa. ,Madame Dorbino och professor Aberney, ljöd det från dörren. Lothard bokstafligen spratt till. Grefvinnan glömde gifva akt på honorh, så öfverraskad blef hon af att se Skuldfrid vid professorns arm, Hon hade sig ingenting bekant om deras slägt eller bekantskap. Hon hade bjudit Aberney på madame Dorbino, för att bereda honom nöjet af hennes bekantskap. Alltid artig emot de utmärkta, sade orefvinnan till professorn, då han helsade på henne, Denna gången, fru grefvinna, var det icke artigheten, utan en pligt jag uppfyllde. Madame Dorbino är min slägtinge. S Vid sångerskans namn hade allas ögon riktats på de inträdande och en verklig sensation uppstått. Först sedan grefvinnan med