Aftonbladet – 29 november 1860, sida 2

blifvit öfverraskad af något, som jag hört eller sett. Far Icke! Ni börde likväl hvem om anmäldes. Grefvinnan blickade på honom. Inom några få minuter hade en fullkomlig revolution försiggått i hennes inre. Obegripliga gåta, som, kallas menniskohjerta! Det är högst sannolikt, att Nathalie hela sitt lif igenom kunnat umgåtts med Canitz, utau att fir honom känna annat än samma intresse hon hyste för en person; den der roade eller förtretade henne. Hittills hade hon endast tänkt på Lothard då hon såg onom;, deremellan glömde hon att han fanns. Na hade den der bronsfiguren låtit framskymta något som liknade känsla. Det fanns således ett hjerta i detta bröst. Hvarföre skulle icke hon förmå fängsla det? Ifrån att hafva varit en marmorstod, emot hvilken hon helt godtyckligt kastade sin qvickhet, eller bestormade med -sina infall;: blef ham ett något, som hon ville lära ;kävnas ett något, som väckte en brinnande lust att kunna utforska! Lothard hade i den intagande qvinnan fått :n fiende till sitt lugn. Nu var det för sent för honom att sätta på sig masken af likgiltighet, — Hon hade en gång upptäckt att len var en mask, och kosta hvad det ville nåste han bafva bort den; men återvändom till samtalet. Om hvem talar ni, grefvinna? sade Lothard, med så naturligt spelad okunnighet, utt grefvinnan blef närrad derpå. Ah, min herre, sannerligen jag vet hvad jag skall tänka om er tankspriddhet., Hvad ni behagar, grefvinna, blott ni upplyser mig om det hvarföre jag skulle falla ur min roll. Nåväl, madame Dorbino är här. Jag räknade på att träffa henne hos er i afton.