Aftonbladet – 29 november 1860, sida 2

att han var blekare än vanligt och att det kalla, stolta uttrycket var försvunnet. , Det hvilade ett drag af svårmod, af bitter smärta öfver hans utseende, som på ett underbart sätt anslog Nathalie, detta dårskapens barn. Denne man, som alltid visade en så kall artighet, som mot henne särskildt nedlagt en viss sarkastisk ironi, i hvars blick hon aldrig kunnat upptäcka en skymt at värma, som retat och plågat henne med sin oåtkomlighet, som hon ansett för en iskall egoist, han egde således ett hjerta, som kunde erfara sorg och smärta. Det fanns således värma bakom den kalla masken. Nathalie tyckte sig aldrig förr ha funnit hönom så vacker. : Detta ansigte, nu befriadt från sitt gäckande leende, eller sitt stränga allvar, föreföll henne skönt. Hon tänkte: Huru skulle den blicken icke kunna glöda, om. hans själ vore uppfylld af kärlek. Canitz, som icke anade det intryck hans sorgsna utseende gjorde på Nathalie, och icke en gång tänkte derpå, svarade med ett vemodigt leende: Grefvinna, mig förskräcker ingenting, men jag älskar stundom att sällskapa med mig sjelf.n Med hvilken ton ni säger detta.s Gref. vinnan Nathalie glömde att skämta. Lothard for med handen öfver pannan och återtög derefter sin vanliga röst, sitt kalla utseende: Hvad är det i min ton som förundrar er? — Tänk för all del icke så illa om mig som att jag söker ensamhet för att lik en suckande Werther öfverlemna mig åt vemomodigt pjunk. Nej, jag kan försäkra er, att då det sker, är det derföre att jag är trött vid hvimlet omkring mig. — Men ni lofvade mig en öfverraskning, jag har ännu ej