Aftonbladet – 29 november 1860, sida 1

komligt väl, då bon trädde ut i sällskapslifvet såsom ung flicka, att hon icke egde någow egentlig skönhet. Hon hade en vacker, men alldeles icke stor förmögenbet efter sina föräldrar. Denna förmögenbet var för liten att förskaffa henne beundrare eller friare, ehuru den fullkomligt räckte till för hennes behofoch nycker. Första året hon kom ut i sällskapslifvet använde hon att studera de damer, som voro på modet, och att sjelf hålla sig i bakgrunden. Det andra året reste hon till Paris, uppehöll sig der i tvenne år; hvarefter hon gifte sig med grefve Renstein. — Grefven var sjuklig och företog en resa ät Italien och till Egypten för sin helsa; det var på denna färd vi först gjorde bekantskap med Nathalie, som ifrån svartkonstens och mystikens land återvände såsom rik enka, Grefven hade testamenterat henne hela sin förmögenhet. Hon hade nu i tvenne år varit den meteor, omkring hvilken dagens eleganter samlades, den stjerna, som icke af någon annan fördunklades, det föremål, hvarpå afunden blickade med undertryckt barm. Rik, oberoende och med passion älskande lysen af utmärkta personligheter, Var Natbälies hus en samlingsplats för snille, konst och vetande. I sin salong omgifven af en flock tillbedjare, hade Nathalie likväl aldrig erfarit hvad kärlek var och aldrig hvad afund ville säga. Hon tyckte om att se i sin närhet de skönaste gvinnor och farligaste medtäflarinnor till den makt, hvärpå hon satte ctt så högt värde, emedan triumfen att ändå bibebålla sig såsom behagens drottning blef så mycket större. Hvad bon egde af verkligt godt eller ondt vore svårt att bestämma; nu Hiknade hon en tjusande, konstgjord blomma, som lånat allt, ända till doftet; af den naturliga, men likväl saknade det väsendtligaste — lifvet. Det vill säga att hennes hjerta