Aftonbladet – 29 november 1860, sida 1

Hon måste öfvergifva teaterlifvet, tänkte han och vandrade fram åt Norrbro, eller ock gör jag ej hvad rätt är. O, huru bögt, huru vansinnigt älskar jag henne icke! Huru troget har icke mitt hjerta varit fästadt vid detta tyeke! Hon är skyldig mig lön för all min kärlek, allt hvad jag lidit genom henne, och hon får icke qvarstanna vid teatern. Tage glömde alldeles, då han prisade sin trohet, att det varit både si och så med den. Moster Sara tänkte, då hön gick in i sitt rum: Skuldfrid skall ifrån teatern. Enochs dotter får icke vara aktris, skulle jag än nödgas rifva ned himmel och jord för att få benne derifrån. Aberney hade gått att kläda sig. Han tänkte, under det han knöt sin halsduksros: Skuldfrid får icke stanna vid teatern; icke framlefva sitt lif, omgifven af vansinniga beundrare, hvilkas smicker förr eller sednare skall förstöra henne; eller omhvärfvas af en infam afund, som skall nedsöla hennes rykte. Hon skall derifrån; men sjelfvilligt måste hon öfvergifva scenen, icke genom öfvertalning år det ske. Under det Skuldfrid klädde sig till grefvinnan Rensteins bjudning tänkte hon: Konstnärinna eller qvinna? — hvilketdera, teatern eller hemmet, som blir mitt framtida öde, skall kanske redan denna afton afgöras. Nathalie har sagt mig att — hän kommer. Hon fästade en mörkröd blomma till bröstros på den svarta klädningen, som i rika veck nedföll omkring benne. Håret saknade all prydnad, Man kunde säga att Skuldfrid utvecklade den största enkelbet i sin klädsel. Hon var vacker, vacker så att hon bort på förhand kunna vara säker om sin seger, ifall hennes afsigt var att int.ga. Öfver kindernas friska kolorit låg likväl denna afton ett skirt snödoft.