Aftonbladet – 29 november 1860, sida 1

stökadt och moster Sara fått mössan i ordning och förklädet slätt, satte man sig till middagsbordet. Sara hade. alldeles förgätit det 7ysliga uti att hennes kära Enochs dotter, hennes älskling Skuldfrid, var sångerska, så glad hade återseendet af den sednare gjort henne. Aberney, Skuldfrid och Tage gjorde sitt till att bibebålla den glada sinnesstämningen. Tiden ilar fort då glädjen gästar i vår själ. Klockan sju måste Skuldfrid lemna sina vänner. Vid detta uppbrott kom Sara ihåg den sorgliga sidan af Skuldfrids ställning i lifvet. Några skarpa ord halkade öfver gummans läppar, men Aberney afbröt dem genast. Tage, som hörde att Skuldfridlofvat grefvinnan Renstein tillbringa aftonen hos henne, emedan hon bjudit främmande för madame Dorbinos skull, blef ögonblickligen vid dåligt lynne och bifogade till hvad Sara sact något rätt bittert. Skuldfrid besvarade icke moster. Saras utfall, men till Tage sade hon allvarligt: ! ,Tage, vakta dig för orättvisa emot en väns den blif er förr eller sednare vänskapens död. Aberney var den ende, som icke gjorde Skuldfrid några förebråelser. Han var och förblet sig lik. Äfven den dagen skildes Tage och Skuldfrid med en obehaglig :sinnesstämning. Sedan Skuldfrid åkt ifrå2 Aberneys hem, tog Tage sin hatt för att gå ut och hemta frisk luft under det han lugnade sitt upprörda inre. Du är ju äfven bjuden till grefvinnan i afton, går du ej dit? frågade professorn. Jag tror icke att jag står ut med att dväljas der hela aftonen, svarade Tage. Går pappa ?, Det är klart; eftersom Skuldfria skall uppträda ibland hela deti der adelsligan bör hon ega sin fars bror vid sin sida. Tage svarade ej något, utan lemnade rummet,