Aftonbladet – 29 november 1860, sida 1

SKULD OCH OSKULD.) BERÄTTELSE AF MARIE SOPHIE SCHWARTZ. Aberney var en af dessa män inom hufwudstaden, som en hvar känner, och hvars namn äfven af den olärde nämnes med aktnivg. Det fanns således icke vid teatern någon, som ej hade sig bekant hvem pr fessorn var. Han hade gjort sig känd säsom en omtyckt kompositör, något som gälde ibland de lyriska artisterna; också väckte hans uppträdande med Skuldfrid ett visst uppseende. De förvetne gjorde ögonblickligen upp nya slutsatser. Under det ouvertyren spelades hade man fått reda på hela sammanhanget. Professor Åberney var ingenting mer eller mindre än en af hennes männer ; möjligtvis den der kompositören som skjutit sig. När repetitionen var slut bade man historien färdig. Ifrån repetitionen förde Abervey Skuldfrid hem till sig.. .På Gustaf Adolfs torg mötte dem Tage. Hans utseende röjde nu en glad-re sinnesstämning än den föregående attonen. ; När de stodo utanför professorns tamburdörr och denne räckte ut handen för att ringa, yttrade Skuldfrid: Vet moster Sara att Skuldfrid är henmies systersons barn? Nej Nu ringde klockan. Dörren öppnades och i nästa ögonblick stod Skuldfrid framför den bestörta Sara, som vid denna syn pvära nog fallit i vanmakt. Derpå följle utrop, förklaringar, tårar, omfamningar m. m.Då allt detta väl var undatmet ) Se A. B. n:r 237—242, 244—246, 248—260 och 262—280.