Aftonbladet – 28 november 1860, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. Viotor Bmannuels lefnadsvanor och Jjagtäfventyr I neapolitanska bladet Indåpendente finner man föl jande porträtt öfver konungen af Sardinien jemte ett af hans jagtäfventyr; båda flutna ur Alexander Du: mas penna. Victor Emanuel är en man om 40 år, öppenhjer. tig, trofast, stark, måttlig, ifrig jägare. I bergvan Iriogar kan han mäta sig med den vigaste bergsbo Då han ej. går på jagt, är han vanligen uppe före olen, . Han äter föga om morgonen; hans frukos: består ej af annat än ett stycke fläsk eller ost på att bröd, såsom bruket är bland allmogen. Vid middagen deremot har han stark matlust, och äter myc ket, men utan: att iakttaga den ringdste etikett, utar hof, utan kammarherrar. Om söndagarne är allmär nottagniog på slottet, då hvar och en lemnas inträde. Om någon önskar få enskild audiens, så ånnäler han sin önskan i bref till konungen, och au diensen beviljas. Konungen bryter sjelf alla sina bref. En dag träffade han under jagten en bonde, hvilsen då han såg honom med sin dubbelbössa nedlägga två rapphöns, gick till honom -och sade: Ni skjuter väl ni.s — Inte så illa, icke sannt, svarade konönZen. — Ni skulle väl kunna befria mig från en räf; som äter upp mina höns — Jag begär ingenting bättre.s — Om ai det gör, så skall jag ge er två mutte (1 neapolitanskt mynt — 27 öre). Må göral sade konungen. — Topp!s svarade bonden. — Nå väl, i morgon kommer jag hit med. min bössa, och då skall ni bli af med er räf. — Ge mig handen på deti — Konungen tog bonden i handen, och kom tilloaka dagen derpå med sina hundar, samt sköt räfven. Na har ni förlorat era två mutte.s — Så här 4ro de! sade bonden.: Konungen tog dem, lät dem klinga i sin hand, och sade: Det här är de första penningar jgg någonsin vunnit, samt tillade: Det år ett nöje att emottaga väl förtjenta penningar., Morgonen derpå gaf han i utbyte emot de tvenne snutte n klädning; ett halsband och ett par örhängen åt bondens hustru. Ingen kan vara mera tillgänglig än konung Victor Emanuel. Han går ut ensam till fot, cch begagnar då had besöker teatern allmänna ingången. En dag fick dörrvakterskan vid Anyennesteatern se en herre, som blåste cigarrök i näsan på hennes katt, som tagit plats i ett hörn. Hon skyndar fram för att hjelpa sin favorit, fattar rökaren i armen, och igenkänner konungen. — Då romerska hofvet efter Siccardilagens utfärdande protesterade emot presters och lekmäns jemlikhet inför lagen, förblef konungen obeveklig, och ingenting förmådde ändra häns beslut. Härvid är att märka-att han vid detta :tillfållö hade emot sig icke blott romerska hofvet, utan derjemte alla katolska mak-er, adeln, landets presterskap och sjelfva den kungliga familjen. Jag har genomrest hela Italien, från Alpernas fot ända till Adriatiska hafvet; i Genua, i Turin; i Milano, i Verona, i Venedig har jag frågat alla personer, med hvilka jag står i förbindelse; alla ha svarat mig: Man kan i Italien träffa en lika hederlig man som kungen, men ingen hederligare., Detta synes mig vara det vackraste lofoörd man kan gifvå en konung!