Aftonbladet – 28 november 1860, sida 2

för djupt allt som slog an på skönhetssinnet att låta något annat inverka på sig. Han fästade sig gå mycket vid de intryck Skuldfrid erfor, att han icke förr än Tage talade derom ue akt på hennes toilett; och äfven då var et en för honom helt och Käållet underordnad sak. Just som man hade Kört utföre backen, hvilken förde från Rosendal, mötte man en elegant kalesch Kvåruti sutto tvenne fruntimmer. Vid sidan af åkdonet på en hvit, utmärkt vacker häst red en ung man. Han var inbegripen i ett lifligt samtal med den ena af damerna. Åkdonet körde i gående. Skuldfrid hade varit så upptagen af att betrakta Brunnsviken, att hon icke gafakt uppå dem man mötte förr än de skulle köra om. Ryttaren kom då emellan de båda vagnarne och i detta ögonblick flyttade Skuldfrid:blieken på bonöm. Hon satt lutad framåt, men kastade sig helt ofrivilligt tillbaka emot vagnens tyggstöd. De blomstrande och friska kinderna blefvo hvita, de mörka ögonen stirrade på ryttaren, hvars kalla, strärga blick bvilade på henne. Hai hbelsäde på Aberney och Tage; derefter var uppenbarelsen försvupnen. Canitz!; mumlade Tage och såg på Skuldfrid. Borta var hvarje skymt af glädje. Svart. sjukans demon tillhviskade honom ögonblickligen råd dem hjerta och förnuft i en lugnare stund skulle ba förkastat. När man är svartsjuk, eller beherrskas af afund, är man hvarken gode eller förståndig. Tage yttrade: Man ser aldrig grefvinnan X. utan att Canitz är henne följaktig. Han ämnar. helt säkert förena sitt och den rika grefvinnans öde, Det vore en lypsade förbindelse. Åunu blekare blef Skuldfrid. j bHon är fätt väcker,, fortfor Täge. Gaf