Aftonbladet – 28 november 1860, sida 2

frid ämnade lemna rummet; men Anaise hejdade: henhe med den frågan: Skall madame ej läsa denna mängd af biljetter som i dag ankommit? Nej, bränn upp dem. Den följande dagen var repetition till Robert. Alla teaterns så väl lyriska som dramatiska artister voro äfven nu samlade, för att taga madame Dorbino i närmare skärskådande och, om möjligt, uppleta en massa fel på henne. Dessutom ville man höra en stämma; som egt förmågan att värma upp äfven det engelska blodet, så att sjelfva Britten låtit hänföra sig. Svenska scenens skönaste prydnad, mamsell H— Befann sig äfven der och förklarade med sitt tjusande småleende att madame Dorbino var så vacker, att en hvar kände sig fördunklad af henne. I en ;nnan grupp höll man på att entusiastiskt berömma den utmärkta sångerskan, och i en tredje hade man all möda ospard att hitta på något rätt infamt att säga om henne. En fjerde grupp upprepade allt zodt och ondt den hört, utan att fälla något jelfständigt omdöme. Dessa tillhörde antalet af dem som gerna idisla hvad andra Säga, nen äro för rädda att uttala någon egen öfvertygelse. Inom denna dlilla verld, som kallas teatern, iterfinna vi alldeles samma elementer som i let vanliga lifvet; och jag vågar påstå att len är vid bedömandet af andra hvarken bättre eller sämre än den sig så Kallande stora verlden. Några minuter förerepetitionen ankom Skuld. frid; men denna gången åtföljd af. professor Aberney, som förde henne vid: armen. (Forts, följer.)