Aftonbladet – 28 november 1860, sida 2

du akt på damerna i kaleschen? frågade han Skuldfrid: Nej; blef det enstaka sväret. Aberney observerade så väl Skuldfrids förändrade utseende, som Tages ufsigt att plåga henne. Med den mest likgiltiga ton i verlden inföll han: Jag tror att du: fullkomligt misstager dig, då du förutsätter att Canitz ämnar gifta sig. Den saken rörer för öfrigt icke oss. Ligger det ej något egandomligt omvexlande i naturen här? frågade professorn Skuldfrid. Der framme vid Rosendal är allt så leende och fullt af blommor; här åter en bergssträcka. beklädd med träd och liknande en mur, som afskiljer denna väg från det öfriga Djurgården. Skuldfrid vände sitt bleka ansigte till Aberney och besvarade hans fråga med en fullKomligt frånvarande ton. Hon tvangs emellert.d att åter upptaga samtalstråden. Han gjorde det äfven med denna fina takt, som utmärker god ton. Hennes bjertliga skratt klingade visserligen icke mera, ej heller upplystes:bennes drag af något strålande leende; glädjens sol hade svept in sig i en slöja af svårmod;-som hindrade dess strålar att frambryta; -men det låg ändå ljus och full dager deröfver. Hennes fria, öppna och sanna konstnärssjäl, som lefde och hade sin varelse endast i det sköna, kunde icke ens kläda smärtan och sorgen isen ful drägt, utan förlänade äfven åt den något af det rosenskimmer, som omgaf allt bvarvid bennes själ dröjde. Tage åter; ett barn af verkligheten, med menhiskans vanliga små: svagheter, ehuru begåfvad: med flera goda egenskaper, hade det högst vanliga felet, attdå han blef vid: misshumör; låta-uttrycket deraf återspeglas på häns-ansigte. Hanocsatt-alltsås nu helt trum