Aftonbladet – 28 november 1860, sida 1

van skulle blifva afgörande för hela hennes framtid. Hvar och en, som besökt Djurgården en vacker Majafton, vet äfven att den är uppfylld af åkande, gående och ridande, som ingalunda äro af söndagspublikens glada barn, utan tillhöra denna lyckliga eller olyckliga kast, för hvilken hela lifvet är en enda hvilodag. Man åker till Djurgården derföre att supgernas tid är förbi; man beger sig dit dertöre att det börer till tonen; men betraktar man dessa menskliga dagblommor, som tillhöra den eleganta verlden, så finner man det ledsnaden helt näsvist satt sig bredvid dem i de eleganta åkdonen; att det af förlustelser öfvermätta sinnet och matta ögat förlorat förmågan att glädjas åt våren, åt sommaren, åt lifvet; men hvad mera? Man har livreklädda drängar, granna ekipager, präktiga hästar och utsökta toiletter, allt detta är till för att visa, och derföre — beger man sig till Djurgården. : I en af dessa vagnar, hvilka togo vägen genom Blå Porten och fram till slätten, satt likväl en ung, skön qvinna, hvars bela utseende gaf tillkänna att hon åtminstone icke var öfvermätt af dårskaper, att hon ännu ej förlorat förmågan att njuta af detsköna, eller röjdas åt den vackra våraftonen. Med nygiriga blickar, fulla af intress2, flögo hennes ögon omkring, och med en prägel af sann eundran betraktade hon den fjusande tafla, som vår D.urgård erbjuder: Åkdonet, hvaruti bon och hennes följeslagare befnanno sig, tog vägen öfver slätten, fram till-denyså kallade Frisens park. Den var icke då såsom nu oinhägnad, utan omgifven afsett stängsel. De stego ur kaleschen och begåfvo sigtillfots genom densamma. Tyst, men med ett uttryck af öförstäld beundran vandrade den