Aftonbladet – 28 november 1860, sida 1

Djurgården på aftonen! utropade Tage, soch om pappa tillåter går jag efter en vagn. Ögonblicket derefler var Tage på väg etter ett åkdon. När Aberney och Skuldfrid blefvo allena, sade den förre: I morgon iter. du middag hos oss; är det icke så? Helt visst, om farbror vill hemta mig när jag kommer från repetitionen. Åh nej, det vill jag icken, skämtade Aberney, och af det enkla skälet att jag ämnar ledsaga dig dit. Huru dags skall du vara der ?n Klockan tio. Ack, du snälla farbror, buru trygg och nöjd känner jag mig icke vid din sida! Du är och förblir min goda vän, min bästa vän. Och icke sannt, barn, du skall ej mera resa ifrån mig? Professorn hade fattat om hennes hufvud och blickade henne in i ögonen. Skuldfrid log vemodigt. Jag vet ej., stammade hon; kanske kommer jag att stanna: kanske tvingar mig någon mäktig känsla i mitt inre att lemna Sverge redan denna sommar. Jag lydericke mera min vilja, jag lyder något som är klas kare än den. Ack! fråga mig icke, låt mig ännu en liten tid få behålla min bemlighet. En dag, älskade farbror, skall jag komma och nedlägga den i ditt sköte, och den dagen är jag antingen den lyckligaste eller olyckligaste varelse på jorden. Intill dess vill jag glömma det förflutna och framtiden för fröjden att bafva återfunnit dig. Professorn kysste henne tigande på pannan. Han anade redan hvad Skuldfrid saknäde mod att säga; men hvad hvarken han eller hågon annan skulle förmått ana, det var den plan Skuldfrid uppkastat, det mål hon ville vinna: Att lyckas eller misslyckas i denna sin sträf: