Aftonbladet – 28 november 1860, sida 1

sjunken i vemodiga tankar. Tage betraktade henne. Aberney bröt tystnaden, underdet han med blicken hvilande på Skuldfrid yttrade: Förundrar det dig ej att höra, det Tage och Canitz varit ombord på en svensk örlogsman?, Skuldfrids bals, panna och kinder öfvergöNM utaf en hög purpurflamma, då hon svarade: Jo, jag tillstår att det öfverraskade mig, då man sade att — att — Canitz var i svensk tjenst. Tage hade blifvit. blek då Aberney ånyo nämnde detta namn, som .ljöd så vidrigt i hans öron. Professorn återtog, utan att låtsa mörka det intryck hans ord gjort: å Det var också något rätt söllsamt, att en rysk undersåte öfverger en så lysande bana som den Canitz egde i detta land, kastar bört ifrån sig en furstlig förmögenhet, och allt detta för att gå en osäker framtid till mötes i Sverge. Han tjenar nu vid vår flotta, och har der visat sig som en man med utmärkta egenskaper, så att man saknar all lust förebrå honom, att han är general Canitz son. Tage hade fått tag uti en sax och ett trådnystan. Med rastlös ifver klippte han sönder det sednare under det Aberney talade. De hårdt sammanpressade läpparne utvisade att han sökte tillbakahålla: uttrycket. af. hvad han erfor vid Aberneys ord. När denne tystnade, sade Tage likväl med dämpad röst: z Hvad Canitz är eller icke blir svårt att afgöra, emedan ; an har en kall, beräknande och sluten karakter, som ovilkorligen ingifver misstro. Man har alltid skäl att befara det fadrens fel vid något tillfälle skall visa sig. Skuldfrid hade suttit tyst; Då Aberney talade om Canitz höjde sig bröstet oroligt. Vid Tages ord vände hon hastigt på hufvudet och inföll lifligt: