otvifvelaktig öfvervigt vid valen till den talrikare kammaren, bar det sedermera yrkat och äfven i sin enaste adress påstått lika rösträtt för alla valberättigade, hvilket utan valrättens utsträckning ens längre, än -för närvarande, oemotsägligen skulle kasta hela makten vid valen i bondeståndets händer; och då man ej heller vill veta af ett annat tvåkammarsystem, än det att första kammaren väljer den andra, hvilket ingenting annat är än ett förklädtenkammarsystem, så skulle det ovilkorliga resultatet blifva att bondeståndet i den nya representationen blefve enväldigt. Vid sådant förhållande och så länge bondeståndet. af sina ledare underhålles i den inbillning, att en representationsreform af sådan beskaffenhet bör och kan genomföras, är det visst icke underligt, att ståndet icke blott föraktar att antaga hvarje mindre reform, som skulle kunna uti ståndet införa mera upplysta och klarseende : representanter, hvilka bättre inse och kunna bedöma de vådor, ett dylikt representationssätt innebär och omöjligheten att få detsamma. antaget, utan. äfven förka star hvarje fullständig representationsreformn som fcke uppfyller ständets nyssnämnde anspråk. Med denna uppfattning af den närvarande ställningen inom riksestånden torde det falla sig följdriktigt att vi för tiden anse allraangelägnast att bearbeta det allmänna tänkesättet för antagandet af de hvilande grundlagsändringsförslagen: 1:o om bondeståndets förstärkning, 2:0o om årliga riksdagar, 3:0 om valbarhetens utsträckning utan inskränkning till något visst stånd. Att antagandet af dessa ppartiella föräns dringar skulle fordra en lång tid våga vi bestrida, enär de lagligen kunna af rikets ständer antagas redan inom första månaden af nästa riksdag. Först sedan detta skett och vunnit Kongl. Maj:ts stadfästelse, kan efter vår tanke ett arbete för en fullständig representationsreform blifva fruktbärande. Erfarenheten har också bekräftat, att det hufvudsakligen varit genom partiella grundlagsförändringar som vert statsskick sedan 1809 i konstitutionell anda utvecklat sig. Således bar man på sådant sätt lyckats afskaffa omröstningen ståndsvis inom utskotten, hvilket var en icke ringa förbättring. Man har tid efter annan utvidgat bondeståndets representation äfven till frälsebemmarisoch säteriegare, som icke tillhört annat riksstånd. eller icke innehaft beställning i rikets tjenst; man har förstärkt borgareståndet med representanter för bergsbruken, husegare i städerna som icke tillhöra anpat riksstånd, samt alla idkare af borgerlig rörelse derstädes utan afseende på stånd. Presteståndet bar äfven blifvit uppblandadt med representanter från universiteten och vetenskapsakademien, och slutligen har mellantiden fvellan rikets ständers sammanträden blifvit inskränkt från 5 till 3 år. Utan attvara alltför kortsynt eller ensidig lärer det icke vara möjligt förneka, att dessa successiva förbättringar eller mindre reformer, framför allt pla sonre utvidgande inom borgaeståndet och de treåriga riksdagarne, utöfvat den mest välgörande verkan vid våra riksjga och att det är dessa förbättringar lanet har att i bufvudsaklig mån tacka för de dneste riksdagarnes vackra resultater och för den derigenom beredda möjlighet att ernå ett onstitutionelt, om ej ett parlamentariskt, stylsesätt — en serfarenbet som den aktade VR on ge icke kan jäfva med en lick kastad tillbaka på regeringssystemet och öetydelsen af rikets ständers önskningar och Seslut innan och efter den tidpunkt, då ifråduvaraner förändringar inträdt och fått utöfva sin kraft, Företrädesvis hafva de treåriga riksagarne, hvilka först 1844 vunno sanktion såspm lag, visat sig ega ett stort inflytande på låndets styrelse; och vi äro förvissade, att denna xelverkan mellan regeringen och riksdagen skulle mångdubblas genom årliga riksdagar h att den kontinuetet i åsigter och beslut, som den aktade folkrepresentanten eftersträfvar, än mer skulle framträda, om här sjsom i andra konstitutionella länder represtntanterna valdes för ett visst inskränkt antål år, i stället för att ombytas för hvar riksdac. Denna öfvertygelse har hos författaren af förevarande uppsats varit rotfästad från början af hans både publicistiska och riksdagsmannaverksamhet — ja han har redan för 20 år sedan offentligen yttrat och försvarat den sats, att icke ens ett förändradt representationssätt skulle ega tillräcklig kraft eller -förmå att stadga en verkligt konstitutionel styrelse, så vida icke årliga riksdagar, samtiligt dermed infördes och representanterna valdes för längre tid. än en riksdag. Det må sås ledes icke förvåna någon, att sedan författaren vid flera riksdagar. förgäfves inom konatitutionsutskottet: väckt motion om en dylik reform och nu slutligen lyckats att derför vinna både utskottets, rikets ständers och, som han vågar föreställa si, ett temligen odeladt allmänt tänkesätt, han oroar sig öfver, att denna maktpåliggande sak skall undertryckas och förqväfvas genom en agitation för några allmänna satser, af hvilka man knappt lärer förvänta något omedelbart positivt resultat. .och.. som, .derest : äfven regeringen framställer. ett förslag. i ämnet, måste under? nuvarände förbållanden i öfrigt, efter all föres gående erfarenhet, föranleda till förnyad splittring vid riksdagarne och göra dessa för landet lika fruktlösa som t. ex. 1844 och 1848 årens. Härvid. bör ej. heller, förgätas, att vid den förflutna : riksdagen rikets ständer blifvit hufvudsakligen ense om grunderna för nya kommunallagar samt om. inrättande af landsting. Det är knappt tänkbart, att dessa rikets ständers önskningar och beslut skulle kunna undgå att blifva föremål förett allvarligt behjertande från regeringens sida, äfvensom det ej kan vara tvifvel underkastadt att verkställigheten af dessa reformer skulle kraftigare än något annat. bidraga till ståndsfördelningens upplösning vid den: allmänna riksdagen, likasom intr kommunen och landstinget, samt följaktJAR TÄFORT SRISECESA 2 IE d